Ya Leila

Spännande språk men inte så intressant för mig

Många debutanter skriver om de första vuxenupplevelserna - det första jobbet, den första festen, det första förhållandet. När man har levt i ytterligare femtio år har man varit med om samma saker många gånger om, ofta på mycket intensivare sätt. Därför handlar den här skildringen av två gymnasieungdomar inte om något som direkt berör mig. Berättelsen har inte heller någon hög grad av originalitet - det som händer här har de flesta nog varit med om. Det är ändå rolig läsning och jag roas av beskrivningen av oss "svennar" som känns träffsäker och tillräckligt kärleksfull. De här unga brudarna ser ner på det mesta och så är det nog ofta i den åldern. Men mitt i all attityden måste de väl ändå ha ideal, förebilder, drömmar och ambitioner? Tyvärr berättas det inte så mycket om dem här, Saleh har ett fantastiskt språk och jag läser gärna mer av henne om hon byter ämne. I ett avsnitt beskriver hon en man genom att bokens huvudpersoner diskuterar böcker i hans bokhylla. Genom att dessutom dokumentera deras reaktioner gör hon att vi läsare lär oss mer om vilka de är. Det här indirekta skrivsättet visar på förtroende för mig som läsare, och gör ofta texten roligare att läsa. Saleh är genomgående mindre intresserad av att beskriva män än deras kvinnor; en man beskrivs genom sin flickvän, en annan genom sin mamma, en tredje genom sin hustru, en fjärde genom sina väninnor. Man får inte göra detta för ofta. Ibland gör det indirekta skrivsättet att texten blir oprecis och lite tungläst, karaktärernas motiv blir dunkla och jag vet fortfarande väldigt lite om vad människorna i boken vill. Lite för många meningar för inte historien framåt. Kanske man som författare ibland vill beskriva mer en tid, ett tillstånd, men den här texten är för sval, distanserad och betraktande för mig. Jag föredrar ivriga historier som snubblar över orden i sin brådska att berätta vad som hände. Det här är inget genomarbetat drama och jag undrar aldrig över hur det ska gå. Men det finns en plats även för kåserier och här finns en feminin blick som är spännande för mig som man - de saker som berättaren ser, hennes slutsatser, hennes omdömen är alla väldigt feminina. Jag ser inte de här sakerna, jag tänker inte de här tankarna och jag hade därför aldrig kunnat skriva den här texten. Boken är ovanligt kort, det står att den är på över 200 sidor men det är inte mycket text på varje sida.

Magnus