Den här boken handlar inte om Niklas Lindgren. Den här boken handlar om Hagamannen. Den oidentifierade serievåldtäktsmannen som gav det sexuella våldets rädsla ett ansikte att hata. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman kan riva upp sår som blöder hos så många fler än separata offer. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman inskränker på, framförallt, kvinnors rörelsefrihet. I skuggan av hans fotspår finns det otvivelaktiga svaret till varför det sexualiserade våldet aldrig får ignoreras eller accepteras. Inte i hemmet, inte på krogen och inte på gatorna.Ur Terese Cristianssons förord till Hagamannen. Så våldtogs en hel stad

Hagamansutredningen är en av de största polisutredningar som vi har haft i Sverige och Terese Cristanssons intresse för fallet väcktes då hon arbetade som kriminalreporter på Expressen. Vid ett flertal tillfällen var hon uppe i Umeå, då hon förstod vidden av vad han hade gjort bara genom sin demoniserande existens: "Jag blev själv påverkad och åt de flesta middagarna ensam på hotellrummet istället för i centrala Umeå, trots att jag väl känner till att överfallsvåldtäkter är ovanliga och sällan är särskilt rädd. Jag kände starkt att den dag som Hagamannen greps ville jag bevaka fallet. Det gjorde jag också, men jag hade till viss del också gått på myterna. Bland de kriminalfall som jag har jobbat med är Niklas Lindgren en av de blekare karaktärerna jag stött på. Därtill kom stor sekretess kring hela förundersökningen och rättegången." Bevakningen av Hagamansutredningen har hela tiden varit svår, dels på grund av den stränga sekretessen, dels på grund av brottets art. Först när Terese Cristiansson fick tillgång till stora delar av den icke-offentliga polisutredningen förstod hon att det intressantaste inte var Niklas Lindgren som person utan att utredningen är en unik bild av vilken betydelse hotet om det sexuella våldet har på samhället. Utredningen utspelar sig i Umeå men är talande för hela Sverige. När hon dessutom insåg vilken negativ betydelse mytbilden av våldtäktsmannen haft för polisarbetet bestämde hon sig för att inte fokusera på Niklas Lindgren utan på mekanismerna i det sexuella våldet. Niklas Lindgren finns självfallet med i boken och för att visa komplexiteten i hans brott och hans erkännande har hon refererat stora delar från tingsrättsförhandlingarna. Men i de partier som handlar om Niklas Lindgrens liv har hon framförallt refererat till förundersökningsmaterial samt de rättspsykiatriska utlåtandena. Hon har också, tack vare en unik inblick, fått möjligheten att berätta hur polisen har arbetat under alla år, vilka tips och gärningsmän de har fokuserat på. Flera saker är hittills helt okända för allmänheten. Genom hela boken löper också korta passager om våldtäkter, våldtäktsförsök och ofredande som har gjorts och som på olika sätt har granskats i Hagamansutredningen.

Niklas Lindgren greps den 29 mars 2006. Rädslan släppte sitt grepp, men bilden av den vanlige våldtäktsmannen blev plötsligt omkullstjälpt. Den man som hänsynslöst våldtagit, lemlästat och nästan mördat minst sex kvinnor var en helt vanlig familjefar, en granne och jobbarkompis, en sådan som alla känner. Hur kan en till synes helt vanlig man, bära en sådan fruktansvärd hemlighet? Är det möjligt? Men är Niklas Lindgren verkligen så ovanlig? Sverige har haft flera andra serievåldtäktsmän, till exempel Finspångsmannen, Humlegårdsmannen, Södermannen, Nattvandraren och Kyrkogårdsmannen. Andra har varit familjefäder, vanliga personer och samtidigt fruktansvärt brutala.

Den här boken handlar inte om Niklas Lindgren. Den här boken handlar om Hagamannen. Den oidentifierade serievåldtäktsmannen som gav det sexuella våldets rädsla ett ansikte att hata. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman kan riva upp sår som blöder hos så många fler än separata offer. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman inskränker på, framförallt, kvinnors rörelsefrihet. I skuggan av hans fotspår finns det otvivelaktiga svaret till varför det sexualiserade våldet aldrig får ignoreras eller accepteras. Inte i hemmet, inte på krogen och inte på gatorna.Ur Terese Cristianssons förord till Hagamannen. Så våldtogs en hel stad

Hagamansutredningen är en av de största polisutredningar som vi har haft i Sverige och Terese Cristanssons intresse för fallet väcktes då hon arbetade som kriminalreporter på Expressen. Vid ett flertal tillfällen var hon uppe i Umeå, då hon förstod vidden av vad han hade gjort bara genom sin demoniserande existens: "Jag blev själv påverkad och åt de flesta middagarna ensam på hotellrummet istället för i centrala Umeå, trots att jag väl känner till att överfallsvåldtäkter är ovanliga och sällan är särskilt rädd. Jag kände starkt att den dag som Hagamannen greps ville jag bevaka fallet. Det gjorde jag också, men jag hade till viss del också gått på myterna. Bland de kriminalfall som jag har jobbat med är Niklas Lindgren en av de blekare karaktärerna jag stött på. Därtill kom stor sekretess kring hela förundersökningen och rättegången." Bevakningen av Hagamansutredningen har hela tiden varit svår, dels på grund av den stränga sekretessen, dels på grund av brottets art. Först när Terese Cristiansson fick tillgång till stora delar av den icke-offentliga polisutredningen förstod hon att det intressantaste inte var Niklas Lindgren som person utan att utredningen är en unik bild av vilken betydelse hotet om det sexuella våldet har på samhället. Utredningen utspelar sig i Umeå men är talande för hela Sverige. När hon dessutom insåg vilken negativ betydelse mytbilden av våldtäktsmannen haft för polisarbetet bestämde hon sig för att inte fokusera på Niklas Lindgren utan på mekanismerna i det sexuella våldet. Niklas Lindgren finns självfallet med i boken och för att visa komplexiteten i hans brott och hans erkännande har hon refererat stora delar från tingsrättsförhandlingarna. Men i de partier som handlar om Niklas Lindgrens liv har hon framförallt refererat till förundersökningsmaterial samt de rättspsykiatriska utlåtandena. Hon har också, tack vare en unik inblick, fått möjligheten att berätta hur polisen har arbetat under alla år, vilka tips och gärningsmän de har fokuserat på. Flera saker är hittills helt okända för allmänheten. Genom hela boken löper också korta passager om våldtäkter, våldtäktsförsök och ofredande som har gjorts och som på olika sätt har granskats i Hagamansutredningen.

Niklas Lindgren greps den 29 mars 2006. Rädslan släppte sitt grepp, men bilden av den vanlige våldtäktsmannen blev plötsligt omkullstjälpt. Den man som hänsynslöst våldtagit, lemlästat och nästan mördat minst sex kvinnor var en helt vanlig familjefar, en granne och jobbarkompis, en sådan som alla känner. Hur kan en till synes helt vanlig man, bära en sådan fruktansvärd hemlighet? Är det möjligt? Men är Niklas Lindgren verkligen så ovanlig? Sverige har haft flera andra serievåldtäktsmän, till exempel Finspångsmannen, Humlegårdsmannen, Södermannen, Nattvandraren och Kyrkogårdsmannen. Andra har varit familjefäder, vanliga personer och samtidigt fruktansvärt brutala.