Terese Cristiansson – författare

När talibanerna tog tillbaka makten i augusti 2021 var den stora frågan: vad händer med kvinnorna? Skulle de tvingas tillbaka till förtrycket utan skolor, arbete och våld som under talibanernas förra regim 1996–2001? Kommer det att vara möjligt att tysta den generation som vuxit fram efter 2001 och fått ta del av utbildning, media och internet?

Journalisten Terese Cristiansson flyttade till Kabul 2009 och bodde där i tre år. Därefter har hon återvänt flera gånger om året för att fortsätta rapportera, även efter talibanernas maktskifte.

I Med ett hjärta som en afghansk moder har hon sökt upp en handfull av de kvinnor som hon mött under årens rapportering, som själva berättar vad som hänt i deras liv. Hur de har påverkats av kriget som söndrat landet, moderniseringen och talibanövertagandet.

Hon följer talibanernas fruar, flickor som varit bortbytta som handelsvaror och kvinnor som arbetat i rättsväsendet. En del har tvingats lämna sitt land, andra lever kvar. Alla har på olika sätt påverkat hennes eget sätt att identifiera sig som kvinna, mamma och krigsjournalist. Genom dessa kvinnors öde ses Afghanistans historia växa fram och hur ett tjugo år långt krig slutade precis där det började: med talibanerna vid makten.

Den här boken handlar inte om Niklas Lindgren. Den här boken handlar om Hagamannen. Den oidentifierade serievåldtäktsmannen som gav det sexuella våldets rädsla ett ansikte att hata. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman kan riva upp sår som blöder hos så många fler än separata offer. Ni kommer att få följa hur en enskild gärningsman inskränker på, framförallt, kvinnors rörelsefrihet. I skuggan av hans fotspår finns det otvivelaktiga svaret till varför det sexualiserade våldet aldrig får ignoreras eller accepteras. Inte i hemmet, inte på krogen och inte på gatorna.Ur Terese Cristianssons förord till Hagamannen. Så våldtogs en hel stad

Hagamansutredningen är en av de största polisutredningar som vi har haft i Sverige och Terese Cristanssons intresse för fallet väcktes då hon arbetade som kriminalreporter på Expressen. Vid ett flertal tillfällen var hon uppe i Umeå, då hon förstod vidden av vad han hade gjort bara genom sin demoniserande existens: "Jag blev själv påverkad och åt de flesta middagarna ensam på hotellrummet istället för i centrala Umeå, trots att jag väl känner till att överfallsvåldtäkter är ovanliga och sällan är särskilt rädd. Jag kände starkt att den dag som Hagamannen greps ville jag bevaka fallet. Det gjorde jag också, men jag hade till viss del också gått på myterna. Bland de kriminalfall som jag har jobbat med är Niklas Lindgren en av de blekare karaktärerna jag stött på. Därtill kom stor sekretess kring hela förundersökningen och rättegången." Bevakningen av Hagamansutredningen har hela tiden varit svår, dels på grund av den stränga sekretessen, dels på grund av brottets art. Först när Terese Cristiansson fick tillgång till stora delar av den icke-offentliga polisutredningen förstod hon att det intressantaste inte var Niklas Lindgren som person utan att utredningen är en unik bild av vilken betydelse hotet om det sexuella våldet har på samhället. Utredningen utspelar sig i Umeå men är talande för hela Sverige. När hon dessutom insåg vilken negativ betydelse mytbilden av våldtäktsmannen haft för polisarbetet bestämde hon sig för att inte fokusera på Niklas Lindgren utan på mekanismerna i det sexuella våldet. Niklas Lindgren finns självfallet med i boken och för att visa komplexiteten i hans brott och hans erkännande har hon refererat stora delar från tingsrättsförhandlingarna. Men i de partier som handlar om Niklas Lindgrens liv har hon framförallt refererat till förundersökningsmaterial samt de rättspsykiatriska utlåtandena. Hon har också, tack vare en unik inblick, fått möjligheten att berätta hur polisen har arbetat under alla år, vilka tips och gärningsmän de har fokuserat på. Flera saker är hittills helt okända för allmänheten. Genom hela boken löper också korta passager om våldtäkter, våldtäktsförsök och ofredande som har gjorts och som på olika sätt har granskats i Hagamansutredningen.

Niklas Lindgren greps den 29 mars 2006. Rädslan släppte sitt grepp, men bilden av den vanlige våldtäktsmannen blev plötsligt omkullstjälpt. Den man som hänsynslöst våldtagit, lemlästat och nästan mördat minst sex kvinnor var en helt vanlig familjefar, en granne och jobbarkompis, en sådan som alla känner. Hur kan en till synes helt vanlig man, bära en sådan fruktansvärd hemlighet? Är det möjligt? Men är Niklas Lindgren verkligen så ovanlig? Sverige har haft flera andra serievåldtäktsmän, till exempel Finspångsmannen, Humlegårdsmannen, Södermannen, Nattvandraren och Kyrkogårdsmannen. Andra har varit familjefäder, vanliga personer och samtidigt fruktansvärt brutala.

Journalisten Terese Cristiansson flyttade under några månader in i ett bombat hus i ett av de värst drabbade områdena i Gaza. Det här är hennes unika berättelse. Familjen som bor i huset har framför sina ögon sett ett 20-tal familjemedlemmar slitas i bitar. I Talals hus kommer Terese Cristiansson kvinnorna nära och har följt dem och deras familjers gripande öden efter kriget.Vi får följa mamman Ola, som förlorade sin dotter. Genom Ola kommer vi sorgen, konflikterna inom familjen och förtrycket mot kvinnorna nära. Hon har plötsligt ansvar för en stor familj och ska lära upp nya svärdöttrar att bli bra fruar, gifta bort sina svägerskor och fostra sina barn - mitt i sorgen. Dagligen kommer svägerskan Zahawa till huset. Hon såg sin man dödas. Hon berättar om hur det varit att vara gift med en man som tar en andra fru, hur hon försökte skilja sig, lämna huset men återvänder för barnens skull. Vi möter även farmor Umm-Talal, som tvingades stanna i ett hus med lik i flera dagar. Och Hadiyya och Ibtisam som är gifta med samme man, men som inte får barn – den största förlusten av alla i Gaza. Efter kriget tar de hand om 8 barn, släktingar, som förlorade sina föräldrar. För att komma nära sanningen har Terese Cristiansson krupit i de hemliga militärgångarna, träffat soldater, intervjuat hundratals personer om varför just det här området blev så hårt ansatt. Hon berättar också om hur hon som journalist blivit förföljd, som kvinna ofredad, men också om de sömnlösa nätterna när barnens skakande berättelser inte vill släppa taget om henne.