Det var där vi mötte mörkret

Sommarströms debutbok

När jag öppnade Sommarströms debutbok Det var där vi mötte mörkret tänkte jag först: behövs verkligen ännu en tung informationsbok om Gaza och Israel? Men tidigt insåg jag att Sommarström försöker ta ett annat grepp om vår tids mest omdiskuterade konflikt. Han vill föra ner konflikten på en mer mänsklig nivå, visa vad som sker i människors vardag när världen omkring dem faller i spillror. Vi får följa Noa, en israelisk DJ, en överlevande från Hamas attack den sjunde oktober, och Amin, en familjefar i Gaza som tvingas se sitt liv falla sönder i bombningarnas spår. Att dessa personer faktiskt existerar, även om namnen är ändrade och deras öden delvis vävs samman med andras, ger berättelsen en viss tyngd. Plötsligt rör vi oss bortom nyhetsflödets anonyma siffror och möter människor av kött och blod. Det är gripande, särskilt när Amin försöker skapa någon form av normalitet för sina barn mitt i kaoset. Samtidigt är det svårt att inte känna en viss irritation över språkets kantiga form. Sommarström skriver på ett sätt som stundtals förklarar sönder sin egen berättelse. Att redogöra för konfliktens allra mest grundläggande fakta känns överflödigt, särskilt för en läsare som frivilligt söker sig till den här typen av bok, vilket måste vara 99 procent av målgruppen. Det gör att tonen emellanåt blir fördummande snarare än engagerande. Dialogerna osar debutant. De är ofta platta och bär sällan fram karaktärerna till verkliga individer, utan ger snarare känslan av redovisningar. Ibland anar man att Sommarströms känslor, fullt förståeligt, kokar över och färgar av sig i sentimentala formuleringar, något som försvagar det som annars är starkt. Här hade en redaktör gärna fått dra i bromsen tidigare, eftersom tonen gör sig bättre i bokens inledande kapitel. Det var där vi mötte mörkret skapar ändå en närhet till en konflikt som annars lätt reduceras till rubriker, pekfingrar och statistik. Man ser hur människors liv påverkas i grunden. Det är därför en bok som samtidigt lyckas förmedla sitt budskap och samtidigt misslyckas. Den lyckas med att påminna oss om det mänskliga bakom nyheterna. Den misslyckas med att fullt ut lita på sin läsare. Jag ställer in boken i hyllan med en blandning av respekt och frustration. Respekt för den mänskliga smärtan, frustration över att Sommarström inte vågade vara mer tillitsfull i sitt berättande.

Hjortronhyllan