Alla måste söderut

”Inte visste hon att vem som helst kan bli ett ödehus. Över en dag kunde det gå, att bli något nödtorftigt uppstagat, något som höll på att falla samman.

Den dagen.

Jag förlorar orden när jag går tillbaka till den dagen. Det blir inga kvar.”

När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Inte är hon förmögen att älska någon nu?

”Alla måste söderut” är en varm och vemodig roman om kärlek och sorg, och om den identitetskris som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv. Om längtan hem – var eller vad det nu är.