En morgon när vi kom till skolan hade någon skrivit JÄVLA NAZISTSKOLA med meterstora svarta bokstäver över hela den beigevita väggen på det vi kallade stora huset på Kristofferskolan. Året var 1980 och jag gick i femman. Jag hade som vanligt gått den långa vägen från Brommaplans tunnelbanestation uppför Marklandsbacken tillsammans med några kompisar. När vi kom in i klassrummet rådde där en dämpad stämning. Vi frågade Kaj Tropp, som var vår klasslärare, ifall han hade sett vad de skrivit på stora huset. Jodå, det hade han. Kaj bad klassen att sätta sig i bänkarna. Då sa en flicka, som ofta var klassens talesperson, sakligt men med oro i rösten: – Är det så?! Är vi en nazistskola?! – Nej, sa Kaj lugnt men bestämt, vi är motsatsen. Det här gjorde ett djupt intryck på mig som 11-åring. Hur kunde Kaj svara med en sån övertygelse i rösten? Vad menade han? Just detta ska den här boken handla om.
