I JUNI 1837 tog Johan Gustaf Liljegren sitt liv i Djurgårdsbrunnsviken. Då uppstod en situation som blev avgörande för inte minst Riksarkivets verksamhet. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) utnämndes till hans efterträdare på posten som riksantikvarie, sekreterare i Vitterhetsakademien och garde des médailles i Kungl. Myntkabinettet; i detta ingick också ansvar för de antikvariska samlingarna. Uppgiften som riksarkivarie övertogs av Hans Järta (1774-1847) på villkor att riksarkivarielönen kunde användas till att anställa unga dugliga extra ordinarie tjänstemän. Ett annat villkor var att Hildebrand fungerade som ställföreträdande chef och arbetsledare. Järta var från 1840 bosatt i Uppsala. Chefskapet för Riksarkivet kom därför att skötas via korrespondens. Den brevväxling, som nu publiceras, låter oss följa arbetet med att få fart på verksamheten genom att anställa ny personal, skaffa nya lokaler, ordna och registrera dokumenten och inrätta en avdelning som stöd för historisk forskning. Dessutom måste en efterträdare till den åldrige Järta utses. Utöver Riksarkivets angelägenheter diskuteras fortlöpande arbetet med publikationer, inval av nya ledamöter m.m. i Vitterhetsakademien och Kungl. Samfundet. Genom ihärdighet och utnyttjande av sitt stora kontaktnät i regering och riksdag nådde de sina mål. Den 32 år äldre Järta och Hildebrand hade en förtrolig och djup relation som byggde på ett gemensamt synsätt och ett jämbördigt intellekt. Båda var skickliga skribenter och fyllde sina brev med drastiska formuleringar och iakttagelser utan omsvep. Såväl inblickar i den samtida statsförvaltningen som kommentarer till aktuella händelser präglas av en uppfriskande direkthet.
