Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia – förlag

Domböcker är en av de främsta källorna till tidigmodern kultur- och rättshistoria. Från de första decennierna av Gustav Vasas regeringstid finns bara en enda dombok bevarad, nämligen den som Lars Siggesson (Sparre) förde som Närkes lagman åren 1525–1548. I domboken varvas listor över nämndemän och domare med småstölder, marktvister och äktenskapsbrott. Därtill möter i de korta notiserna misstänkta Dackesympatisörer, en dråpare som sökte asyl i Riseberga kloster, misstankar om trolldom, liksom en bestämmelse att nyupptäckta gruvor skulle ges till de fattiga. I utgåvan ingår en inledning som sätter in domboken i sin samtid och samhälleliga kontext, en tolkning av texten till modern svenska, och utförliga person-, orts- och sakregister.

KLARA JOHANSON, K.J., var litteraturkritiker, essäist, översättare, introduktör men också stridbar rösträttsentusiast och kvinnosakskvinna som levde öppet lesbiskt. År 1912 påbörjade hon dagboken, som hon förde livet ut och som nu utges i sin helhet. Genom dagboksanteckningarna får vi insyn i tiden före första världskriget till och med åren efter andra världskriget, speglat genom K.J.:s temperament. Här samsas litterära, filosofiska betraktelser och dagspolitiska kommentarer med naturbeskrivningar och inblickar i de stockholmska kulturkretsarna. Vass analytiker, briljant stilist, bitsk humorist - det är några av K.J.:s kvaliteter som gör att hennes litteraturkritik fortfarande är synnerligen läsvärd och som ger henne en ledande position i kritikhistorien. Hennes associativa essäistik, som har sin bas i djup bildning och fördomsfrihet, är levande, uppfordrande läsning. Texterna som vittnar om självständigt engagemang i kvinnosaken fungerar än idag som ögonöppnare. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia utger Klara Johansons dagböcker i två volymer. Denna andra och avslutande del omfattar åren 1926-1948.

With an English Summary JOHAN TOBIAS SERGEL (1740-1814) var en pionjär inom den internationella nyklassicismen och uppfattas sedan länge som Sveriges störste skulptör genom tiderna. En mer okänd sida är Sergel som brevskrivare. I början av hans karriär fungerade breven som ett smörjmedel i karriären. Senare blev de en slags livlina för kontakten med omvärlden, när skulptören själv inte kunde resa. Brevskrivandet var precis som tecknandet en del av Sergels sysselsättning under morgontimmarna. I grunden var skillnaden inte särskilt stor. Han använde samma bläck och till och med samma papper. Många av Sergels brev är rikt illustrerade. En del av bilderna var spontana, andra väl komponerade med förberedande skisser och efterföljande konceptkopior. Breven berättar inte bara om Sergels liv och konstnärskap utan är fulla av hans reflektioner om allt från storpolitik till valet av utsäde.

Klara Johanson, K.J., var litteraturkritiker, essäist, översättare, introduktör men också stridbar rösträttsentusiast och kvinnosakskvinna som levde öppet lesbiskt. År 1912 påbörjade hon dagboken, som hon förde livet ut och som nu utges i sin helhet. Genom dagboksanteckningarna får vi insyn i tiden före första världskriget till och med åren efter andra världskriget, speglat genom K.J.:s temperament. Här samsas litterära, filosofiska betraktelser och dagspolitiska kommentarer med naturbeskrivningar och inblickar i de stockholmska kulturkretsarna. Vass analytiker, briljant stilist, bitsk humorist - det är några av K.J.:s kvaliteter som gör att hennes litteraturkritik fortfarande är synnerligen läsvärd och som ger henne en ledande position i kritikhistorien. Hennes associativa essäistik, som har sin bas i djup bildning och fördomsfrihet, är levande, uppfordrande läsning. Texterna som vittnar om självständigt engagemang i kvinnosaken fungerar än idag som ögonöppnare. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia utger Klara Johansons dagböcker i två volymer. Denna första del omfattar åren 1912-1925.

Per Albin Hansson var en av de viktigaste svenska politikerna under 1900-talets första hälft. Vid Hjalmar Brantings bortgång 1925 utsågs han till partiordförande och påföljande år till ordförande i riksdagsgruppen, ett uppdrag han behöll till sin bortgång i oktober 1946. Hanssons roll, särskilt under krigsåren, har behandlats av såväl forskare som andra författare. I Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) förvaras den övervägande delen av hans efterlämnade handlingar. Där finns två volymer med Hanssons anteckningar och dagböcker, som omfattar åren 1920–1946, men de utgör inget enhetligt material. Samtliga noteringar gjordes för hand; ett undantag är de om regeringsbildningen 1932. Nyåret 1940 påbörjades för första gången dagliga antecknigar, i en av Esselte utgiven kalender. Utrymmet var synnerligen begränsat och medgav endast korta noteringar, även av personlig natur. Materialet har utnyttjats av forskare som behandlat 1900-talets första hälft, men det har inte fått någon konsekvent presentation. Det har därför befunnits angeläget för Kungl. Samfundet att göra det tilgängligt för en av 1900-talspolitiken intresserad läsekrets. Utgivare är Ulf Larsson, som genom de centrala placeringar han haft i regeringskansliet under bl.a. Olof Palmes statsministertid fått tillgång till den muntliga traditionen om Per Albin Hansson.

General Lennart Ljung var Sveriges överbefälhavare åren 1978–1986. Under åren 1980–1986 förde han dagliga anteckningar. Från år 1978 finns också några kortare anteckningar bevarade. Anteckningarna, som nästan enbart behandlar tjänsteärenden, är omfattande och detaljkrika och har i allmänhet dikterats i omedlebar anslutning till de händelser som de skildrar. Två spektakulära inrikespolitiska frågor dominerade Lennart Ljungs ÖB-tid: grundstötningen av den sovjetiska u-båten U 137 i Gåsefjärden natten till den 28 oktober 1981 och de följande årens upprepade ubåtskränkningar samt anskaffningen av ett nytt stridsflygplan JAS 39 Gripen. Andra viktiga inrikespolitiska händelser var fem regeringsombildningar om mordet på Olof Palme. På det utrikespolitiska området var krisen i Polen 19080–1981 och kriget Iran-Irak betydelsefulla händelser. Anteckningarna vittnar om de allt frostigare relationerna till Sovjetunionen under de här åren, i första hand orsakade av de upprepade ubåtskränkningarna. Finland och Sveriges speciella förhållande till landet får sin belysning liksom också försvarsmaktens nära kontakter med övriga nordiska länder. Överbefälhavare Lennart Ljungs tjänstedagböcker, del 1. Försvarets pressade ekonomi var ett överskuggande problemunder Ljungs tid som ÖB. Otillräckliga anslag, stigande kostnader för utvecklingen av JAS och satsningen på ubåtsjakt frestade hårt på den ekonomiska planeringen och stora omprioriteringar krävdes. Detta tvingade fram ständiga omorganisationer och sammanslagningar och/eller nedläggning av förband blev vanligt samtidigt som hotet från Sovjetunionen alltjämt upplevdes starkt och krävde ett upprätthållande av försvarskraften. De nödvändiga omprioriteringarna frestade hårt på lojaliteten inom försvarets högsta ledning och inte minst mellan försvarsgrenarna. Lennart Ljungs omvittnade lugn, hans diplomati, låga framtoning och fasta ledarskap bör ha varit en stor tillgång under dessa för försvaret händelserika och arbetsfyllda år. Detta återspeglas tydligt i hans dagboksanteckningar.

General Lennart Ljung var Sveriges överbefälhavare åren 1978–1986. Under åren 1980–1986 förde han dagliga anteckningar. Från år 1978 finns också några kortare anteckningar bevarade. Anteckningarna, som nästan enbart behandlar tjänsteärenden, är omfattande och detaljkrika och har i allmänhet dikterats i omedlebar anslutning till de händelser som de skildrar. Två spektakulära inrikespolitiska frågor dominerade Lennart Ljungs ÖB-tid: grundstötningen av den sovjetiska u-båten U 137 i Gåsefjärden natten till den 28 oktober 1981 och de följande årens upprepade ubåtskränkningar samt anskaffningen av ett nytt stridsflygplan JAS 39 Gripen. Andra viktiga inrikespolitiska händelser var fem regeringsombildningar om mordet på Olof Palme. På det utrikespolitiska området var krisen i Polen 19080–1981 och kriget Iran-Irak betydelsefulla händelser. Anteckningarna vittnar om de allt frostigare relationerna till Sovjetunionen under de här åren, i första hand orsakade av de upprepade ubåtskränkningarna. Finland och Sveriges speciella förhållande till landet får sin belysning liksom också försvarsmaktens nära kontakter med övriga nordiska länder. Försvarets pressade ekonomi var ett överskuggande problemunder Ljungs tid som ÖB. Otillräckliga anslag, stigande kostnader för utvecklingen av JAS och satsningen på ubåtsjakt frestade hårt på den ekonomiska planeringen och stora omprioriteringar krävdes. Detta tvingade fram ständiga omorganisationer och sammanslagningar och/eller nedläggning av förband blev vanligt samtidigt som hotet från Sovjetunionen alltjämt upplevdes starkt och krävde ett upprätthållande av försvarskraften. De nödvändiga omprioriteringarna frestade hårt på lojaliteten inom försvarets högsta ledning och inte minst mellan försvarsgrenarna. Lennart Ljungs omvittnade lugn, hans diplomati, låga framtoning och fasta ledarskap bör ha varit en stor tillgång under dessa för försvaret händelserika och arbetsfyllda år. Detta återspeglas tydligt i hans dagboksanteckningar.

År 1737 fick den då 28-åriga adelsdamen Metta Magdalena Lillie en skrivbok av sin bror Claes. Det blev upprinnelsen till ett 13 år långt dagboksskrivande, som avslutades i sam­band med att hon 41 år gammal giftes bort med en sex år äldre änkling med fem barn (1750). Metta Lillie var äldsta dotter till Ulrika Eleonora Hierta och krigshjälten Jean Abraham Lillie, som tack vare sitt försvar av Nya Älvsborg vid danskarnas anfall år 1719 blev upphöjd i friherrligt stånd. Familjen levde i Västergötland och dagboken har tillkommit växel­vis på herrgårdarna Hjärtared, mellan Ulricehamn och Borås, och Bjärka, väster om Skara. De var båda i familjens ägo, men det var främst den förstnämnda som Metta Lillie och hennes systrar bebodde tillsammans med modern efter faderns bortgång 1738. I dagboken berättas det bl.a. om händelser inom familjen och om resor som Metta Lillie tillsammans med sina systrar företar till olika släktingar. Många kommer också på besök till familje. Alla dessa personer nämns vid namn, oftast med en notering om släkt­relationen till Metta Lillie och hennes föräldrar. Metta Lillies varma religiositet framträder tydligt i dagboken. Hon kallar sig själv för ”en sökande äffter dän Eviga saligheten”, och ofta övergår anteckningarna i hängivna böner. Hon intresserade sig också för sådant som hände i Sverige på riksnivå. Bland annat skildrar hon det ryska kriget 1741–1743, Stora daldansen (dalkarlarnas marsch till Stockholm 1743) och tronföljaren Adolf Fredriks bröllop med prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen (1744). Metta Lillies dagbok ger en god inblick i hur en adelskvinna levde på landsbygden vid 1700-talets mitt. Texten är ett ovanligt tidsdokument, som belyser hur begränsat en kvinnas liv var, när det gällde att påverka samhället och den egna livssituationen, men som samtidigt skildrar hur adelskvinnorna skapade mening i sina liv genom sina många kontakter och starka sociala band.

Berättelsen om det stora kyrkofesten i Vadstena i augusti år 1489 är något så unikt som ett medeltida reportage, skrivet av klosterbrodern Nils Ragvaldsson ett tiotal år efter festen. Det handlar om några exceptionella dagar i Vadstena klosters historia, då dess rika andliga liv nådde något av en kulmen i de högtidliga och färgstarka ceremonier som genomfördes vid Sankta Katarina translation. Kyrka och statsmakt med ärkebiskop och riksföreståndare i spetsen samverkade magnifikt i klosterkyrkan, när benen av Katarina Ulfsdotter, den saligförklarade dottern till heliga Birgitta, togs upp ur sin grav i kyrkans golv och omständligt lades i skrin och andra relikgömmor. En lång och välkomponerad huvudpredikan på latin hölls av en lärd kanik från Uppsala, Jakob Gislesson. Med sin detaljerade redogörelse för hur kyrkorummet anpassats för den förväntade tillströmningen av besökareoch hur det smyckats med bilder, ljus och textilier inför högtiden, med sin beskrivning av de olika gudstjänsterna och de liturgiska momenten, processionerna och den flerstämmiga sången och med sin skildring av hur de höga gästerna togs emot och fick avskedsgåvor och mycket annat är relationen en viktig källa av stort allmänt intresse för vår kunskap om en föga känd sida av medeltidens samhällsliv. Berättelsen, festens huvudpredikan och en hyllningsdikt till Sankta Katarina trycks i den föreliggande volymen med översättning till nusvenska och språkliga och sakliga kommentarer.

Under slaget vid Poltava år 1709 blev såväl överstemarskalken greve Carl Piper (1647 – 1716) som fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnschiöld (1651 – 1722) tillfångatagna av ryssarna. Bägge två tillhörde Karl XII:s närmaste krets, och de byggde under fångenskapen i Moskva upp en särskild förvaltning för att sköta de frågor som var förbundna med de svenska krigsfångarna i Ryssland. Deras verksamhet i Moskva har avsatt handlingar av olika slag. En del av dem är redan tidigare utgivna av Kungl. Samfundet: 1906 publicerades Carl Pipers dagbok för åren 1709 – 1714, och 1911 trycktes de från Piper och Rehnschiöld utgångna breven. För att komplettera dessa utgåvor utges nu de brev som Piper och Rehnschiöld mottog under sin tid i Moskva och som ingår i en mindre känd volym i Ängsöarkivet. Piper hade av Karl XII fått i uppdrag att söka komma överens med tsar Peter om principerna för en fångutväxling och att verka för fred mellan rikena. I breven möter uppgifter om hur detta arbete fortskred. Misstänksamheten var stor och verkliga eller påstådda övergrepp mot fångarna i det ena landet möttes omgående med repressalier mot fångarna i det andra. Brevväxlingen var osäker och tog lång tid på gund av alla hinder som restes. Breven från Sverige skulle vara avfattade på tyska för att underlätta ryssarnas kontroll. De här utgivna breven ger en inblick i de problem som ”fångförvaltningen” städes inför då det gällde fångutväxlingen, men även då det gällde fångarnas dagliga uppehälle: pengar t. ex., saknades och måste lånas upp på olika sätt. I vissa fall ges även belysande bilder ur krigsfångarnas tillvaro i såväl Ryssland som Sverige.

Dagbok 1943 (ISBN 978-91-639-2048-6): I Februari 1943 hemkallades den finske ministern G. A. Gripenberg från sin befattning som Finlands sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Han skulle istället utnämnas till minister vid finska beskickningen i Stockholm. Det andra världskriget var inne i ett avgörande skede. De tyska framgångarna – så vanliga under de tidigare krigsåren – var nu sällsynta. Sovjetunionen uppvisade påfallande militär styrka. Finland, som var allierat med Tyskland, önskade nu en ny inriktning på sin utrikespolitik genom en närmare anknytning till USA och Storbritannien och genom fred med Sovjetunionen. Gripenberg återger initierat det diplomatiska spelet mellan stormakterna och skildrar Finlands utsatta situation. Själv är han hela tiden övertygad om att Tyskland kommer att förlora kriget. Han låter oss även följa honom i arbetet på legationen i Stockholm i det neutrala Sverige. Dagboken flödar av porträtt av makthavare i såväl Finland som Sverige. Även hans mer privata umgänge med släkt och vänner ges utrymme. Med kritisk blick tecknar Gripenberg sin omgivning. Marskalk Gustaf Mannerheim var en av Gripenberg förtrogna. Dagboken ger intressanta inblickar i Mannerheims högkvarter i Sankt Michel. Dagbok 1944 (ISBN 978-91-639-2049-3): Den finska strategin att komma ut ur kriget var att uppnå separatfred med Sovjetunionen utan att bryta det »vapenbrödraskap« landet hade med Tyskland. Denna strategi visade sig fruktlös. Sovjetunionen vägrade fredsförhandlingar och krävde att Finland omgående skulle bryta med Tyskland. Den militära styrka som låg bakom Sovjets krav manifesterades i offensiven på Karelska nästet sommaren 1944, en offensiv Finland inte kunde stå emot. Gripenberg försökte med alla till buds stående diplomatiska medel öppna för samtal, vilket lyckades i slutet av augusti Då fick han träffa madame Kollontay, den sovjetiska ministern i Stockholm, för överläggningar rörande de sovjetiska villkoren för ett vapenstillestånd. Dystert konstaterade han i sin dagbok för den 15 september 1944: »Strax efter 10 fick jag meddelande om, att vi nu äro i krig med Tyskland[...] Alltså: krig med Ryssland, England och Tyskland!« Gripenberg för läsaren genom ett av Finlands svåraste år utan att förlora perspektivet på de övergripande skeenddena. Likväl förmår han gestalta vardagslivet och dess förtretligheter i krigets skugga. Dagbok 1945-1946 (ISBN 978-91-519-0122-0): Vapenstilleståndet med Sovjet och brytningen med Tyskland - och fördrivandet av tyska trupper ut ur Finland - skapade inte det lugn och den framtidstro många säkert hade hoppats på. Gripenberg upprepade sin uppfattning om att Europa - och Finland - gick svåra tider till mötes. Som ett mörkt moln tornade Sovjets expansiva politik upp sig. Ett jättelikt »München« hotade att inträffa, menade han. Storbritannien och USA ville till varje pris undvika ett fortsatt krig. Även om detta krävde att de östeuropeiska småstaterna utlämnades åt sovjetisk maktpolitik. Detta faktum uppfattades utnyttjas av Sovjet på ett liknande sätt som Hitler hade utnyttjat Chamberlains appeasementpolitik i München 1938. Farhågorna förstärktes genom Sovjetunionens politik mot Finland, som innebar en hårdhänt styrning av landet kombinerat med framtvingade rättegångar mot politiker vilka förklarades vara personligen ansvariga för fortsättningskriget. Till den bristande framtidsbron bidrog även det faktum att representanter för kommunisterna kom in i regeringen. Det aristokratiska väldet, manifesterat av de gamla adelssläkternas stora inflytande, höll på att upplösas. Gripenberg såg sin ställning som hotad och räknade med att inom en nära framtid tvingas lämna sin befattning. Detta skulle dock inte hända!

Fredrik Åkermans dagbok som han själv kallar PM, ger en unik inblick i dåtidens politiska förutsättningar och intrigerna i den högsta statsledningen med Karl Johans, Oskar I och Karl XV i fokus. Den belyser ett viktigt skeende i Sveriges historia och ger en bakgrund till de olika reformer som följde slag i slag under dessa årtionden, alltifrån utbildningsväsendets och fångvårdens reorganisering i början av 1840-talet till frihandelns genombrott och fyrståndsriksdagens upplösning 1865/66. Men dagboken är också fylld av underhållande personporträtt och skandaler i societeten. Allt naturligtvis skildrat med Fredrik Åkermans noggranna men alltid analytiska blick och de värderingar han stod för. Med stöd av Åkerman kommer läsaren riktigt nära personer och händelser i en svunnen epok.

Åren 1848-1850 utkämpade Danmark det första slesvigska kriget mot tyska nationaliteter i de danskstyrda hertigdömena Schleswig och Holstein samt dessas allierade från olika tyska stater, främst Preussen. Under inflytande av skandinavismen deltog 243 svenska frivilliga i kriget på dansk sida, och åtta av dessa stupade. Två av dessa frivilliga var studenten Gustaf Envall och artilleriofficeren Carl Fredrik Wilhelm Gripenberg, som båda har lämnat intressanta vittnesbörd om sina upplevelser i Danmark. Envall förde en dagbok under tiden som frivillig, medan Gripenberg skrev en berättelse efter hemkomsten till Sverige. Genom deras båda texter får vi inblickar i två helt olika personligheter, och hur de upplevde vardagen i dansk uniform, både i strid och under mera lugna förhållanden. Båda författarna är goda iakttagare och delar med sig av sina synpunkter på stort och smått. Genom deras förmedling levandegörs en rad människor och miljöer i 1840-talets Danmark.

Anders Gustaf Klosterberg berättar i sina minnen om hur han följde den svenska armén som bataljonspredikant 1813–1814. Han hamnade mitt i Napoleonkrigen, men det storpolitiska spelet utgör bara en ram kring dagboken. Genom Klosterbergs ögon får läsaren istället uppleva krigets vardag: de långa marscherna, de många övernattningarna under bar himmel och de ibland fruktlösa försöken att hitta mat och dryck. Han skildrar detaljerat stridernas grymhet, men dagboken vittnar också om tillfredsställelsen när inkvarteringen är god och värdfolket trevligt. Genom denna utgåva blir Anders Gustaf Klosterbergs dagbok för första gången tillgänglig för forskare och historieintresserade.

Andra hälften av 1500-talet var i Sverige en kyrkopolitiskt konfliktfylld tid. 1560-talet präglades av motsättningar mellan de ledande lutherska kyrkomännen och de franska kalvinister som tillåtits bosätta sig i landet, men också mellan olika inomlutherska grupperingar. Under 1570- och 1580-talen tilldrog sig den bittra kontroversen om »Röda boken«, Johan III:s mässordning. Genom att romerska katoliker under denna tid kunde agera mer eller mindre öppet till försvar för Johans reformer, kom det även till en förnyad konfrontation mellan det lutherska prästerskapet och företrädare för den romersk-katolska kyrkan.Dokumenten i denna utgåva vill ge en representativ bild av dessa kontroverser. De ledde fram till Uppsala möte 1593. Där avgjordes detta långdragna »spel om den rena läran« genom att den grundläggande lutherska bekännelsen, Confessio Augustana, antogs och Johans reformer avskaffades, beslut som blev en vändpunkt i den svenska historien och som kom att påverka såväl den kyrkliga som den politiska utvecklingen in i vår tid.Utgåvan består av två volymer. Volym I omfattar dokument från 1560-talet och volym II dokument från tiden 1570–1593.

Andra hälften av 1500-talet var i Sverige en kyrkopolitiskt konfliktfylld tid. 1560-talet präglades av motsättningar mellan de ledande lutherska kyrkomännen och de franska kalvinister som tillåtits bosätta sig i landet, men också mellan olika inomlutherska grupperingar. Under 1570- och 1580-talen tilldrog sig den bittra kontroversen om »Röda boken«, Johan III:s mässordning. Genom att romerska katoliker under denna tid kunde agera mer eller mindre öppet till försvar för Johans reformer, kom det även till en förnyad konfrontation mellan det lutherska prästerskapet och företrädare för den romersk-katolska kyrkan.Dokumenten i denna utgåva vill ge en representativ bild av dessa kontroverser. De ledde fram till Uppsala möte 1593. Där avgjordes detta långdragna »spel om den rena läran« genom att den grundläggande lutherska bekännelsen, Confessio Augustana, antogs och Johans reformer avskaffades, beslut som blev en vändpunkt i den svenska historien och som kom att påverka såväl den kyrkliga som den politiska utvecklingen in i vår tid.Utgåvan består av två volymer.Volym I omfattar dokument från 1560-talet och volym II dokument från tiden 1570–1593.

Privata brev ger oss en möjlighet att komma människor i historien närmare. Via breven kan vi få samtida vittnens syn på och beskrivningar av historiska händelser. Professor Michael Wexionius Gyldenstolpes brev till sonen Nils under åren 1660-1669 ger en unik inblick i skeenden i Åbo stad, akademi och hovrätt under en spännande och dynamisk period. Samtidigt får vi lära känna privatpersonen Gyldenstolpe och därigenom hela hans familj och allt som upptog familjen vid denna tid. Här skildras problem vid akademin, ekonomiska och juridiska ärenden parallellt med dödsfall, födslar, bröllop, barnens uppfostran och utbildning. Breven utgör ett rikt källmaterial för såväl historia, personhistoria, pedagogikens och retorikens historia som för latinet underperioden. Gyldenstolpes brev är ytterligare ett vittnesbörd om periodens latinkompetens och nylatinets användning. Utgivaren Annika Ström är professor i retorik vid Södertörns högskola och docent i latin.

I JUNI 1837 tog Johan Gustaf Liljegren sitt liv i Djurgårdsbrunnsviken. Då uppstod en situation som blev avgörande för inte minst Riksarkivets verksamhet. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) utnämndes till hans efterträdare på posten som riksantikvarie, sekreterare i Vitterhetsakademien och garde des médailles i Kungl. Myntkabinettet; i detta ingick också ansvar för de antikvariska samlingarna. Uppgiften som riksarkivarie övertogs av Hans Järta (1774-1847) på villkor att riksarkivarielönen kunde användas till att anställa unga dugliga extra ordinarie tjänstemän. Ett annat villkor var att Hildebrand fungerade som ställföreträdande chef och arbetsledare. Järta var från 1840 bosatt i Uppsala. Chefskapet för Riksarkivet kom därför att skötas via korrespondens. Den brevväxling, som nu publiceras, låter oss följa arbetet med att få fart på verksamheten genom att anställa ny personal, skaffa nya lokaler, ordna och registrera dokumenten och inrätta en avdelning som stöd för historisk forskning. Dessutom måste en efterträdare till den åldrige Järta utses. Utöver Riksarkivets angelägenheter diskuteras fortlöpande arbetet med publikationer, inval av nya ledamöter m.m. i Vitterhetsakademien och Kungl. Samfundet. Genom ihärdighet och utnyttjande av sitt stora kontaktnät i regering och riksdag nådde de sina mål. Den 32 år äldre Järta och Hildebrand hade en förtrolig och djup relation som byggde på ett gemensamt synsätt och ett jämbördigt intellekt. Båda var skickliga skribenter och fyllde sina brev med drastiska formuleringar och iakttagelser utan omsvep. Såväl inblickar i den samtida statsförvaltningen som kommentarer till aktuella händelser präglas av en uppfriskande direkthet.