År 1737 fick den då 28-åriga adelsdamen Metta Magdalena Lillie en skrivbok av sin bror Claes. Det blev upprinnelsen till ett 13 år långt dagboksskrivande, som avslutades i samband med att hon 41 år gammal giftes bort med en sex år äldre änkling med fem barn (1750). Metta Lillie var äldsta dotter till Ulrika Eleonora Hierta och krigshjälten Jean Abraham Lillie, som tack vare sitt försvar av Nya Älvsborg vid danskarnas anfall år 1719 blev upphöjd i friherrligt stånd. Familjen levde i Västergötland och dagboken har tillkommit växelvis på herrgårdarna Hjärtared, mellan Ulricehamn och Borås, och Bjärka, väster om Skara. De var båda i familjens ägo, men det var främst den förstnämnda som Metta Lillie och hennes systrar bebodde tillsammans med modern efter faderns bortgång 1738. I dagboken berättas det bl.a. om händelser inom familjen och om resor som Metta Lillie tillsammans med sina systrar företar till olika släktingar. Många kommer också på besök till familje. Alla dessa personer nämns vid namn, oftast med en notering om släktrelationen till Metta Lillie och hennes föräldrar. Metta Lillies varma religiositet framträder tydligt i dagboken. Hon kallar sig själv för ”en sökande äffter dän Eviga saligheten”, och ofta övergår anteckningarna i hängivna böner. Hon intresserade sig också för sådant som hände i Sverige på riksnivå. Bland annat skildrar hon det ryska kriget 1741–1743, Stora daldansen (dalkarlarnas marsch till Stockholm 1743) och tronföljaren Adolf Fredriks bröllop med prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen (1744). Metta Lillies dagbok ger en god inblick i hur en adelskvinna levde på landsbygden vid 1700-talets mitt. Texten är ett ovanligt tidsdokument, som belyser hur begränsat en kvinnas liv var, när det gällde att påverka samhället och den egna livssituationen, men som samtidigt skildrar hur adelskvinnorna skapade mening i sina liv genom sina många kontakter och starka sociala band.
