Kungl. Samfundets handlingar - Böcker

With an English Summary JOHAN TOBIAS SERGEL (1740-1814) var en pionjär inom den internationella nyklassicismen och uppfattas sedan länge som Sveriges störste skulptör genom tiderna. En mer okänd sida är Sergel som brevskrivare. I början av hans karriär fungerade breven som ett smörjmedel i karriären. Senare blev de en slags livlina för kontakten med omvärlden, när skulptören själv inte kunde resa. Brevskrivandet var precis som tecknandet en del av Sergels sysselsättning under morgontimmarna. I grunden var skillnaden inte särskilt stor. Han använde samma bläck och till och med samma papper. Många av Sergels brev är rikt illustrerade. En del av bilderna var spontana, andra väl komponerade med förberedande skisser och efterföljande konceptkopior. Breven berättar inte bara om Sergels liv och konstnärskap utan är fulla av hans reflektioner om allt från storpolitik till valet av utsäde.

General Lennart Ljung var Sveriges överbefälhavare åren 1978–1986. Under åren 1980–1986 förde han dagliga anteckningar. Från år 1978 finns också några kortare anteckningar bevarade. Anteckningarna, som nästan enbart behandlar tjänsteärenden, är omfattande och detaljkrika och har i allmänhet dikterats i omedlebar anslutning till de händelser som de skildrar. Två spektakulära inrikespolitiska frågor dominerade Lennart Ljungs ÖB-tid: grundstötningen av den sovjetiska u-båten U 137 i Gåsefjärden natten till den 28 oktober 1981 och de följande årens upprepade ubåtskränkningar samt anskaffningen av ett nytt stridsflygplan JAS 39 Gripen. Andra viktiga inrikespolitiska händelser var fem regeringsombildningar om mordet på Olof Palme. På det utrikespolitiska området var krisen i Polen 19080–1981 och kriget Iran-Irak betydelsefulla händelser. Anteckningarna vittnar om de allt frostigare relationerna till Sovjetunionen under de här åren, i första hand orsakade av de upprepade ubåtskränkningarna. Finland och Sveriges speciella förhållande till landet får sin belysning liksom också försvarsmaktens nära kontakter med övriga nordiska länder. Försvarets pressade ekonomi var ett överskuggande problemunder Ljungs tid som ÖB. Otillräckliga anslag, stigande kostnader för utvecklingen av JAS och satsningen på ubåtsjakt frestade hårt på den ekonomiska planeringen och stora omprioriteringar krävdes. Detta tvingade fram ständiga omorganisationer och sammanslagningar och/eller nedläggning av förband blev vanligt samtidigt som hotet från Sovjetunionen alltjämt upplevdes starkt och krävde ett upprätthållande av försvarskraften. De nödvändiga omprioriteringarna frestade hårt på lojaliteten inom försvarets högsta ledning och inte minst mellan försvarsgrenarna. Lennart Ljungs omvittnade lugn, hans diplomati, låga framtoning och fasta ledarskap bör ha varit en stor tillgång under dessa för försvaret händelserika och arbetsfyllda år. Detta återspeglas tydligt i hans dagboksanteckningar.

General Lennart Ljung var Sveriges överbefälhavare åren 1978–1986. Under åren 1980–1986 förde han dagliga anteckningar. Från år 1978 finns också några kortare anteckningar bevarade. Anteckningarna, som nästan enbart behandlar tjänsteärenden, är omfattande och detaljkrika och har i allmänhet dikterats i omedlebar anslutning till de händelser som de skildrar. Två spektakulära inrikespolitiska frågor dominerade Lennart Ljungs ÖB-tid: grundstötningen av den sovjetiska u-båten U 137 i Gåsefjärden natten till den 28 oktober 1981 och de följande årens upprepade ubåtskränkningar samt anskaffningen av ett nytt stridsflygplan JAS 39 Gripen. Andra viktiga inrikespolitiska händelser var fem regeringsombildningar om mordet på Olof Palme. På det utrikespolitiska området var krisen i Polen 19080–1981 och kriget Iran-Irak betydelsefulla händelser. Anteckningarna vittnar om de allt frostigare relationerna till Sovjetunionen under de här åren, i första hand orsakade av de upprepade ubåtskränkningarna. Finland och Sveriges speciella förhållande till landet får sin belysning liksom också försvarsmaktens nära kontakter med övriga nordiska länder. Överbefälhavare Lennart Ljungs tjänstedagböcker, del 1. Försvarets pressade ekonomi var ett överskuggande problemunder Ljungs tid som ÖB. Otillräckliga anslag, stigande kostnader för utvecklingen av JAS och satsningen på ubåtsjakt frestade hårt på den ekonomiska planeringen och stora omprioriteringar krävdes. Detta tvingade fram ständiga omorganisationer och sammanslagningar och/eller nedläggning av förband blev vanligt samtidigt som hotet från Sovjetunionen alltjämt upplevdes starkt och krävde ett upprätthållande av försvarskraften. De nödvändiga omprioriteringarna frestade hårt på lojaliteten inom försvarets högsta ledning och inte minst mellan försvarsgrenarna. Lennart Ljungs omvittnade lugn, hans diplomati, låga framtoning och fasta ledarskap bör ha varit en stor tillgång under dessa för försvaret händelserika och arbetsfyllda år. Detta återspeglas tydligt i hans dagboksanteckningar.

Åren 1848-1850 utkämpade Danmark det första slesvigska kriget mot tyska nationaliteter i de danskstyrda hertigdömena Schleswig och Holstein samt dessas allierade från olika tyska stater, främst Preussen. Under inflytande av skandinavismen deltog 243 svenska frivilliga i kriget på dansk sida, och åtta av dessa stupade. Två av dessa frivilliga var studenten Gustaf Envall och artilleriofficeren Carl Fredrik Wilhelm Gripenberg, som båda har lämnat intressanta vittnesbörd om sina upplevelser i Danmark. Envall förde en dagbok under tiden som frivillig, medan Gripenberg skrev en berättelse efter hemkomsten till Sverige. Genom deras båda texter får vi inblickar i två helt olika personligheter, och hur de upplevde vardagen i dansk uniform, både i strid och under mera lugna förhållanden. Båda författarna är goda iakttagare och delar med sig av sina synpunkter på stort och smått. Genom deras förmedling levandegörs en rad människor och miljöer i 1840-talets Danmark.

Klara Johanson, K.J., var litteraturkritiker, essäist, översättare, introduktör men också stridbar rösträttsentusiast och kvinnosakskvinna som levde öppet lesbiskt. År 1912 påbörjade hon dagboken, som hon förde livet ut och som nu utges i sin helhet. Genom dagboksanteckningarna får vi insyn i tiden före första världskriget till och med åren efter andra världskriget, speglat genom K.J.:s temperament. Här samsas litterära, filosofiska betraktelser och dagspolitiska kommentarer med naturbeskrivningar och inblickar i de stockholmska kulturkretsarna. Vass analytiker, briljant stilist, bitsk humorist - det är några av K.J.:s kvaliteter som gör att hennes litteraturkritik fortfarande är synnerligen läsvärd och som ger henne en ledande position i kritikhistorien. Hennes associativa essäistik, som har sin bas i djup bildning och fördomsfrihet, är levande, uppfordrande läsning. Texterna som vittnar om självständigt engagemang i kvinnosaken fungerar än idag som ögonöppnare. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia utger Klara Johansons dagböcker i två volymer. Denna första del omfattar åren 1912-1925.

KLARA JOHANSON, K.J., var litteraturkritiker, essäist, översättare, introduktör men också stridbar rösträttsentusiast och kvinnosakskvinna som levde öppet lesbiskt. År 1912 påbörjade hon dagboken, som hon förde livet ut och som nu utges i sin helhet. Genom dagboksanteckningarna får vi insyn i tiden före första världskriget till och med åren efter andra världskriget, speglat genom K.J.:s temperament. Här samsas litterära, filosofiska betraktelser och dagspolitiska kommentarer med naturbeskrivningar och inblickar i de stockholmska kulturkretsarna. Vass analytiker, briljant stilist, bitsk humorist - det är några av K.J.:s kvaliteter som gör att hennes litteraturkritik fortfarande är synnerligen läsvärd och som ger henne en ledande position i kritikhistorien. Hennes associativa essäistik, som har sin bas i djup bildning och fördomsfrihet, är levande, uppfordrande läsning. Texterna som vittnar om självständigt engagemang i kvinnosaken fungerar än idag som ögonöppnare. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia utger Klara Johansons dagböcker i två volymer. Denna andra och avslutande del omfattar åren 1926-1948.

Anders Gustaf Klosterberg berättar i sina minnen om hur han följde den svenska armén som bataljonspredikant 1813–1814. Han hamnade mitt i Napoleonkrigen, men det storpolitiska spelet utgör bara en ram kring dagboken. Genom Klosterbergs ögon får läsaren istället uppleva krigets vardag: de långa marscherna, de många övernattningarna under bar himmel och de ibland fruktlösa försöken att hitta mat och dryck. Han skildrar detaljerat stridernas grymhet, men dagboken vittnar också om tillfredsställelsen när inkvarteringen är god och värdfolket trevligt. Genom denna utgåva blir Anders Gustaf Klosterbergs dagbok för första gången tillgänglig för forskare och historieintresserade.

Andra hälften av 1500-talet var i Sverige en kyrkopolitiskt konfliktfylld tid. 1560-talet präglades av motsättningar mellan de ledande lutherska kyrkomännen och de franska kalvinister som tillåtits bosätta sig i landet, men också mellan olika inomlutherska grupperingar. Under 1570- och 1580-talen tilldrog sig den bittra kontroversen om »Röda boken«, Johan III:s mässordning. Genom att romerska katoliker under denna tid kunde agera mer eller mindre öppet till försvar för Johans reformer, kom det även till en förnyad konfrontation mellan det lutherska prästerskapet och företrädare för den romersk-katolska kyrkan.Dokumenten i denna utgåva vill ge en representativ bild av dessa kontroverser. De ledde fram till Uppsala möte 1593. Där avgjordes detta långdragna »spel om den rena läran« genom att den grundläggande lutherska bekännelsen, Confessio Augustana, antogs och Johans reformer avskaffades, beslut som blev en vändpunkt i den svenska historien och som kom att påverka såväl den kyrkliga som den politiska utvecklingen in i vår tid.Utgåvan består av två volymer. Volym I omfattar dokument från 1560-talet och volym II dokument från tiden 1570–1593.

Andra hälften av 1500-talet var i Sverige en kyrkopolitiskt konfliktfylld tid. 1560-talet präglades av motsättningar mellan de ledande lutherska kyrkomännen och de franska kalvinister som tillåtits bosätta sig i landet, men också mellan olika inomlutherska grupperingar. Under 1570- och 1580-talen tilldrog sig den bittra kontroversen om »Röda boken«, Johan III:s mässordning. Genom att romerska katoliker under denna tid kunde agera mer eller mindre öppet till försvar för Johans reformer, kom det även till en förnyad konfrontation mellan det lutherska prästerskapet och företrädare för den romersk-katolska kyrkan.Dokumenten i denna utgåva vill ge en representativ bild av dessa kontroverser. De ledde fram till Uppsala möte 1593. Där avgjordes detta långdragna »spel om den rena läran« genom att den grundläggande lutherska bekännelsen, Confessio Augustana, antogs och Johans reformer avskaffades, beslut som blev en vändpunkt i den svenska historien och som kom att påverka såväl den kyrkliga som den politiska utvecklingen in i vår tid.Utgåvan består av två volymer.Volym I omfattar dokument från 1560-talet och volym II dokument från tiden 1570–1593.

Domböcker är en av de främsta källorna till tidigmodern kultur- och rättshistoria. Från de första decennierna av Gustav Vasas regeringstid finns bara en enda dombok bevarad, nämligen den som Lars Siggesson (Sparre) förde som Närkes lagman åren 1525–1548. I domboken varvas listor över nämndemän och domare med småstölder, marktvister och äktenskapsbrott. Därtill möter i de korta notiserna misstänkta Dackesympatisörer, en dråpare som sökte asyl i Riseberga kloster, misstankar om trolldom, liksom en bestämmelse att nyupptäckta gruvor skulle ges till de fattiga. I utgåvan ingår en inledning som sätter in domboken i sin samtid och samhälleliga kontext, en tolkning av texten till modern svenska, och utförliga person-, orts- och sakregister.

Privata brev ger oss en möjlighet att komma människor i historien närmare. Via breven kan vi få samtida vittnens syn på och beskrivningar av historiska händelser. Professor Michael Wexionius Gyldenstolpes brev till sonen Nils under åren 1660-1669 ger en unik inblick i skeenden i Åbo stad, akademi och hovrätt under en spännande och dynamisk period. Samtidigt får vi lära känna privatpersonen Gyldenstolpe och därigenom hela hans familj och allt som upptog familjen vid denna tid. Här skildras problem vid akademin, ekonomiska och juridiska ärenden parallellt med dödsfall, födslar, bröllop, barnens uppfostran och utbildning. Breven utgör ett rikt källmaterial för såväl historia, personhistoria, pedagogikens och retorikens historia som för latinet underperioden. Gyldenstolpes brev är ytterligare ett vittnesbörd om periodens latinkompetens och nylatinets användning. Utgivaren Annika Ström är professor i retorik vid Södertörns högskola och docent i latin.

Fredrik Åkermans dagbok som han själv kallar PM, ger en unik inblick i dåtidens politiska förutsättningar och intrigerna i den högsta statsledningen med Karl Johans, Oskar I och Karl XV i fokus. Den belyser ett viktigt skeende i Sveriges historia och ger en bakgrund till de olika reformer som följde slag i slag under dessa årtionden, alltifrån utbildningsväsendets och fångvårdens reorganisering i början av 1840-talet till frihandelns genombrott och fyrståndsriksdagens upplösning 1865/66. Men dagboken är också fylld av underhållande personporträtt och skandaler i societeten. Allt naturligtvis skildrat med Fredrik Åkermans noggranna men alltid analytiska blick och de värderingar han stod för. Med stöd av Åkerman kommer läsaren riktigt nära personer och händelser i en svunnen epok.

I JUNI 1837 tog Johan Gustaf Liljegren sitt liv i Djurgårdsbrunnsviken. Då uppstod en situation som blev avgörande för inte minst Riksarkivets verksamhet. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) utnämndes till hans efterträdare på posten som riksantikvarie, sekreterare i Vitterhetsakademien och garde des médailles i Kungl. Myntkabinettet; i detta ingick också ansvar för de antikvariska samlingarna. Uppgiften som riksarkivarie övertogs av Hans Järta (1774-1847) på villkor att riksarkivarielönen kunde användas till att anställa unga dugliga extra ordinarie tjänstemän. Ett annat villkor var att Hildebrand fungerade som ställföreträdande chef och arbetsledare. Järta var från 1840 bosatt i Uppsala. Chefskapet för Riksarkivet kom därför att skötas via korrespondens. Den brevväxling, som nu publiceras, låter oss följa arbetet med att få fart på verksamheten genom att anställa ny personal, skaffa nya lokaler, ordna och registrera dokumenten och inrätta en avdelning som stöd för historisk forskning. Dessutom måste en efterträdare till den åldrige Järta utses. Utöver Riksarkivets angelägenheter diskuteras fortlöpande arbetet med publikationer, inval av nya ledamöter m.m. i Vitterhetsakademien och Kungl. Samfundet. Genom ihärdighet och utnyttjande av sitt stora kontaktnät i regering och riksdag nådde de sina mål. Den 32 år äldre Järta och Hildebrand hade en förtrolig och djup relation som byggde på ett gemensamt synsätt och ett jämbördigt intellekt. Båda var skickliga skribenter och fyllde sina brev med drastiska formuleringar och iakttagelser utan omsvep. Såväl inblickar i den samtida statsförvaltningen som kommentarer till aktuella händelser präglas av en uppfriskande direkthet.

Dagbok 1943 (ISBN 978-91-639-2048-6): I Februari 1943 hemkallades den finske ministern G. A. Gripenberg från sin befattning som Finlands sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Han skulle istället utnämnas till minister vid finska beskickningen i Stockholm. Det andra världskriget var inne i ett avgörande skede. De tyska framgångarna – så vanliga under de tidigare krigsåren – var nu sällsynta. Sovjetunionen uppvisade påfallande militär styrka. Finland, som var allierat med Tyskland, önskade nu en ny inriktning på sin utrikespolitik genom en närmare anknytning till USA och Storbritannien och genom fred med Sovjetunionen. Gripenberg återger initierat det diplomatiska spelet mellan stormakterna och skildrar Finlands utsatta situation. Själv är han hela tiden övertygad om att Tyskland kommer att förlora kriget. Han låter oss även följa honom i arbetet på legationen i Stockholm i det neutrala Sverige. Dagboken flödar av porträtt av makthavare i såväl Finland som Sverige. Även hans mer privata umgänge med släkt och vänner ges utrymme. Med kritisk blick tecknar Gripenberg sin omgivning. Marskalk Gustaf Mannerheim var en av Gripenberg förtrogna. Dagboken ger intressanta inblickar i Mannerheims högkvarter i Sankt Michel. Dagbok 1944 (ISBN 978-91-639-2049-3): Den finska strategin att komma ut ur kriget var att uppnå separatfred med Sovjetunionen utan att bryta det »vapenbrödraskap« landet hade med Tyskland. Denna strategi visade sig fruktlös. Sovjetunionen vägrade fredsförhandlingar och krävde att Finland omgående skulle bryta med Tyskland. Den militära styrka som låg bakom Sovjets krav manifesterades i offensiven på Karelska nästet sommaren 1944, en offensiv Finland inte kunde stå emot. Gripenberg försökte med alla till buds stående diplomatiska medel öppna för samtal, vilket lyckades i slutet av augusti Då fick han träffa madame Kollontay, den sovjetiska ministern i Stockholm, för överläggningar rörande de sovjetiska villkoren för ett vapenstillestånd. Dystert konstaterade han i sin dagbok för den 15 september 1944: »Strax efter 10 fick jag meddelande om, att vi nu äro i krig med Tyskland[...] Alltså: krig med Ryssland, England och Tyskland!« Gripenberg för läsaren genom ett av Finlands svåraste år utan att förlora perspektivet på de övergripande skeenddena. Likväl förmår han gestalta vardagslivet och dess förtretligheter i krigets skugga. Dagbok 1945-1946 (ISBN 978-91-519-0122-0): Vapenstilleståndet med Sovjet och brytningen med Tyskland - och fördrivandet av tyska trupper ut ur Finland - skapade inte det lugn och den framtidstro många säkert hade hoppats på. Gripenberg upprepade sin uppfattning om att Europa - och Finland - gick svåra tider till mötes. Som ett mörkt moln tornade Sovjets expansiva politik upp sig. Ett jättelikt »München« hotade att inträffa, menade han. Storbritannien och USA ville till varje pris undvika ett fortsatt krig. Även om detta krävde att de östeuropeiska småstaterna utlämnades åt sovjetisk maktpolitik. Detta faktum uppfattades utnyttjas av Sovjet på ett liknande sätt som Hitler hade utnyttjat Chamberlains appeasementpolitik i München 1938. Farhågorna förstärktes genom Sovjetunionens politik mot Finland, som innebar en hårdhänt styrning av landet kombinerat med framtvingade rättegångar mot politiker vilka förklarades vara personligen ansvariga för fortsättningskriget. Till den bristande framtidsbron bidrog även det faktum att representanter för kommunisterna kom in i regeringen. Det aristokratiska väldet, manifesterat av de gamla adelssläkternas stora inflytande, höll på att upplösas. Gripenberg såg sin ställning som hotad och räknade med att inom en nära framtid tvingas lämna sin befattning. Detta skulle dock inte hända!