Jag är imponerad i hur träffsäkert hon fångat stämningen, miljöerna och scenerna från ett högstadium. Blekinge Läns Tidning
Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.
Året 1980 har ett mytiskt skimmer av att ha varit en oskuldens tid. Haags förtjänst är att hon bokstavligen avslöjar åttiotalet och avböjer nostalgi. Livet var hårt, och fort gick det också. Kanske är det i all enkelhet svart så det räcker. Aftonbladet
I Livet går så fort.Och så långsamt skriver Martina Haag inkännande och med skicklighet om ungdomlig vilsenhet och utanförskap om hur smärtsamt det kan vara att vara tonåring och hur dessa år formar oss som personer.
Kajsa Banck, BTJ<
