Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Systembolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera beundrarinnor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fascinationen för det ofullständiga. Det pinsamma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stumpen. Som tur är finns internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben. Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med bandinspelningar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon uppvaktning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bortse från just det som ingen någonsin bortser ifrån - hennes obefintliga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på på frågor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva konfronteras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om. Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad - som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms inte riktigt heller för att storma in på andras kontor och tala om vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den saken att göra. Sara Lövestam är född 1980 och arbetar som lärare i svenska för invandrare och som krönikör för magasinet QX. Hennes blogg har varit nominerad till flera priser och våren 2009 vann hennes deltagande bokmanus tävlingen Bok-SM, arrangerad av skrivasajten Kapitel1.se och Piratförlaget. Udda är hennes debutroman.
