Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig. Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för henne. Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att din kropp är ditt tempel och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning. Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne. Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja. Je mappelle Agneta är en roman om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och att vi borde dansa mer på borden. En roman där Emma Hambergs karaktäristiska livsglädje och människokärlek syns på varje sida.
