Forskning handlar om att vinna, pröva och ompröva mänsklig kunskap. Samtidigt kretsar samtalen inom akademin påfallande ofta om egna och andras prestationer, snarare än om forskningsfrågor. Hur kommer det sig att ledning och utveckling av akademisk verksamhet i stor utsträckning blivit liktydigt med att mäta, kontrollera och rapportera? I detta häfte undersöks och diskuteras framväxten av instrumentalistiska förhållningssätt och attityder, och hur detta i förlängningen påverkar universiteten som samhällsinstitutioner.
