Bonadsmålaren och klockaren Anders Eriksson (1774-1855) i småländska Ås var uppskattad och aktad i sin samtid och smyckade åtskilliga ryggåsstugor med sina verk. För eftervärlden är han känd som en skicklig och rationell, tidvis också djärv och humoristisk, målare som bildade skola. Eriksson väckte allmogeforskningens intresse redan i slutet av 1800-talet. I den här boken kommenterar professor emeritus Nils-Arvid Bringéus hans bevarade produktion.
