Regeringen styr riket, slår regeringsformen fast i sitt första kapitel. Den svenska modellen med ett mycket litet regeringskansli och en långt driven självständighet för myndigheterna är i internationell jämförelse en extrem lösning. Ett antal förändringar under den senare delen av 1900-talet större och mer komplex offentlig sektor, fler myndigheter, kännbara budgetrestriktioner och EU-medlemskap gör det motiverat att fråga om regeringskansliet kan lösa den uppgift som grundlagen föreskriver. I många länder utvecklas styrning via myndigheter. Skillnaden är att regeringens politiska ansvar för styrningen av statsförvaltningen är väsentligt klarare definierat än i Sverige. Framför allt regeringen Blairs utveckling av den brittiska statsförvaltningen framstår som en modell att studera. Huvudslutsatsen som dras i rapporten är att regeringen måste ta ett tydligare politiskt-strategiskt ansvar för styrningen av statsförvaltningen. Inga författningsändringar krävs en förskjutning av politikens fokus och en omdisponering av administrativa resurser är tillräckliga. Regeringskansliet behöver förstärkas för att få den numerär, kompetens och auktoritet som krävs för uppgiften. Per Molander är tekn dr och var 1997-2002 forskningsledare vid SNS, tidigare huvudman vid finansdepartementets budgetavdelning, Jan-Eric Nilsson är forskningschef vid Väg- och trafikinstitutet och Allen Schick är professor i offentlig förvaltning vid University of Maryland och författare till ett flertal böcker om förvaltningsreformer i OECD-länderna.
