"Baumans postmodernitet har inget att göra med estetisk diskussion. Det är i första hand ett sociologiskt, moraliskt och politiskfilosofiskt begrepp. Om moderniteten betecknar viljan och tron på att livet kan kontrolleras och administreras utifrån rationella kalkyler, så är postmoderniteten just sammanbrottet för dessa slags visioner. Men med sammanbrottet för den rationalistiska samhällsutopin följer också sammanbrottet för tron på en enhetlig moral och idé om det goda livet. Det postmoderna tillståndet kännetecknas av splittring och tvetydighet. Här står vi utan ledstjärnor, överlämnade till oss själva i en aldrig tidigare skådad utsträckning. ? I vissa av essäerna kan man få intrycket att detta är något som Bauman bejakar och hyllar. Äntligen har mänskligheten gjort sig av med sin skräck för det avvikande och tillfälliga. Äntligen står vi i beredskap att fullt ut bejaka livets kaotiska sidor, istället för att på varje punkt försöka bemästra det med våld. Men samtidigt avtecknar sig konturerna av en djupgående moralisk kris. Den ofta åberopade »adiaforiseringen» (ung. likgiltiggörande) som präglar det moderna livet, som gör det möjligt för individer att utan moraliskt ansvar administrera och bevittna de mest vedervärdiga grymheter, kvarstår efter samhällsutopiernas kollaps. Därför krävs nu en ny typ av individuell moralisk besinning. ? Ett återkommande tema i den senaste boken är också de faror som hotar i den nya ovisshetens tidsålder. I takt med att nationalstaterna nedmonteras genom inre kritik och genom avyttring av politiskt ansvar uppstår ett identitetsvakuum som snabbt fylls igen av stamtillhörighetens profeter." /Hans Ruin, DN
