Hannah Arendt (1906–1975) var en av det förra århundradets centrala politiska tänkare. I denna essäsamling undersöker hon begreppen tradition och historia, auktoritet och frihet såväl som olika aspekter av den moderna kulturen som kännetecknas av att »man inte längre har tillgång till giltiga svar som överlämnats av traditionen». Essäerna griper tillbaka på hennes huvudverk Människans villkor (1958), med dess berömda åtskillnad mellan aktivitetsformerna arbete, tillverkning och handlande. De pekar också fram mot hennes ofullbordade reflektioner över omdömesförmågan – enligt Arendt den specifikt politiska mänskliga förmågan. Arendt beskriver sina essäer som övningar i politiskt tänkande. Deras enda syfte är, säger hon, »att ge erfarenhet i hur man ska tänka; de innehåller inga föreskrifter om vad man ska tänka eller vilka sanningar man ska omfatta? Eftersom övningarna rör sig mellan det förflutna och framtiden innehåller de kritik såväl som experiment, men experimenten är inte till för att utforma någon sorts utopisk framtid, och kritiken av det förgångna, av traditionella begrepp, har inte för avsikt att avslöja sanningen.»
