I "Litteratur i tid. Åtta kapitel om tidens litteraturhistoria" utforskar Arne Melberg litteraturens förhållande till tiden som fenomen och till dess återverkningar i våra föreställningar och fantasier. Minnet spelar naturligt nog en stor roll i sammanhanget, minnet som det framträder såväl i texter som på platser, till exempel i Peter Eisenmans omdiskuterade minnesmonument i Berlin för Förintelsens offer eller i olika minnesböcker från hertigen av Saint-Simon till Karl Ove Knausgård. Melberg går dessutom i dialog med centrala ?tidsfilosofer? som Augustinus, Kierkegaard och Heidegger. Men själva ryggraden i "Litteratur i tid" utgörs av en serie uppslagsrika diskussioner av tidsmedvetna, för att inte säga tidsbesatta författare från Marcel Proust till Virginia Woolf, Elias Canetti, Vladimir Nabokov, W G Sebald, Göran Sonnevi. Hos dessa, och många fler, tar tiden gestalt.
