Arne Melberg - Böcker

Länge betraktades skönlitteraturen som den egentliga litteraturen, men under 2000-talet har murarna kring skönlitteraturen fallit och litteraturen har blivit ett öppet landskap. Fiktionsromanens ställning är under förhandling och den skrivna och tryckta litteraturen har fått konkurrens av nätkulturens nya sätt att praktisera litteratur. I denna bok introducerar Arne Melberg det breda fält som i dag utgör den litterära prosan. Här möter läsaren inte bara romaner utan också dokumentärlitteratur, reportage, historieberättelser, vittneslitteratur, biografier, självbiografier, reseberättelser, naturberättelser, brev, dagböcker och essäer. Att läsa prosa vänder sig i första hand till den som studerar litteratur eller journalistik, men också till den som vill orientera sig i dagens textlandskap, och som vill läsa, analysera och förstå mångfalden i dagens litterära prosa.

Mimesis, with its connecting concepts of imitation, simile, and similarity, has been cited since classical times in the exploration of the relationship between art and reality. In this major study Arne Melberg discusses the theory and history of mimesis through narratological analysis of texts by Plato, Cervantes, Rousseau, and Kierkegaard. Moving away from the relatively straightforward 'representation of reality' ideas in Erich Auerbach's Mimesis (1946), Melberg brings the concept of mimesis into the context of the literary theories of de Man and others. Theories of Mimesis is a strenuously argued account of language and time, charting the movement of mimesis from the Platonic philosophy of similarity to modern ideas of difference.

This book is the result of a shared conviction of the necessity to advance the international discourse on criticism. What originated in ancient curiosity and developing self-reflexion became the critical thought of the modern era and then developed into a program of constant intellectual contestation and struggle allied with various ideologies to subsequently become an integral part of post-structuralist culture theory and recently the New Humanities, also known as post-theory. The book positions itself within contemporary considerations of the theory and practice of criticism and presents texts by established and rising scholars and provides greater insights into various aspects of Polish intellectual culture during the past decades. The publication constitutes an important voice in the discussion on criticism by demonstrating the specific theoretical and pragmatic perspective of the debate in Poland in relation to Europe and the rest of the (post)modern world.

Denna bok presenterar 24 poeter i lika många kapitel. De tolv första är hämtade från den stora västerländska traditionen och de tolv senare från den svenska. Båda räckorna är kronologiskt upplagda, från lyrikhistoriens början fram till vår samtid. På så sätt skisseras konturerna av lyrikens historia som en enda dikt, upprepad och varierad genom historien. Varje kapitel innehåller dikter som presenteras i sin historiska miljö: läsaren bjuds in till att stanna upp i dikten och själv tänka vidare. Lyrikens historia i 24 kapitel vänder sig till studenter i litteraturvetenskap och på lärarutbildningar, men passar med sitt breda anslag och tillgängliga tilltal alla som är intresserade av eller vill veta mer om lyrik.

Romanen är en litterär form med porösa gränser som hela tiden omförhandlas och justeras. I den här boken beskrivs genrens utveckling och mångfald i 28 kapitel uppdelade i två delar: en europeisk del, med tillägg från amerikansk och rysk litteratur, och en svensk del. Urvalet tar sin början på 1600-talet med tonvikten på 1800-talet som romanens expansionsperiod, då romanen blir både exportvara och konsumtionsvara och stabiliseras som litterär genre. Framställningen går vidare till 1900-talets modernistiska roman och avslutas i samtida exempel. Detta urval utgör en obetydlig bråkdel av världens samlade romanproduktion, men med väl valda nedslag i romanhistorien ges en koncentrerad och informativ bild av en genre i ständig rörelse, där ”vägens” romaner korsar sig med ”rummets” romaner.Romanens historia i 28 kapitel vänder sig till studenter i litteraturvetenskap och på lärarutbildningar, men passar med sitt breda anslag och tillgängliga tilltal alla som är intresserade av romanens utveckling och historia.

Den femte delen i Marcel Proust-sällskapets skriftserie med bidrag av Magnus Bergh, Birgit Munkhammar, Sven-Olov Wallenstein, Anders Olsson, Kristoffer Leandoer, Lena Kåreland, Eric Schüldt, Magnus Florin, Arne Melberg, Maria Kronberg, Neal Ashley Conrad Thing, Peter Stenson och Daniel Pedersen. Redaktörer: Maria Kronberg och Emi-Simone Zawall.

I tolv essäer behandlar Arne Mellberg författare och filosofer som Montaigne, Kierkegaard, Stagnelius, Mörike, Strindberg, Proust, Rilke, Sjöberg, Ekelöf, Lindegren, Benjamin, Derrida. Det gemensamma temat heter läsning: läsningens nödvändighet, dess tillkortakommande och dess otillräcklighet. Genom litteraturen blir vi införda i den långsamma läsningens fenomenologi, en läsning som inleds i lyssnande passivitet och avslutas i en aktivitet, som betyder läsningens slut.

Reseskildringar är lika gamla som litteraturen själv. Odysseus reseäventyr bildar ett av våra första stora epos, Dantes resa genom Inferno till Paradis var den första stora imaginära och metafysiska resan, romanen i modern mening inleddes när Cervantes lät sin anonyme knapadelsman ta namnet Don Quijote och ge sig ut på vägarnas äventyrsresa, Defoe gav sitt bidrag till den moderna individens konstitution när han lät Robinson Crusoe stranda på sin sjöresa. I Resa och skriva företar Arne Melberg en vandring genom ett stort urval av modern rese-litteratur. Denna litteratur, vars början han förlägger till 1890-talet, handlar om mötet med den andre och den främmande kulturen. Inte sällan tar detta möte form av en inversion där det främmande presenteras som det egnas motsättning, men det kan också leda till en kritisk reflektion över det egna. Melberg diskuterar reselitteraturen i ett genreperspektiv hur den kombinerar element av fiktion, reportage och biografi och underkastar den politiserade reselitteraturen en kritisk granskning

”Att läsa texten åter och åter tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den, är metoden.” Så beskrev Olof Lagercrantz hur han gick tillväga när han tog sig an en bok: införliva texten, göra den till sin egen. Journalisten Lagercrantz, som skrev tusentals artiklar, arbetade väl knappast på det här viset, men väl den Lagercrantz som står i fokus i den här boken, essäisten Lagercrantz, som svarade för hela elva författarmonografier. Karlfeldt kom att bli den första författare Lagercrantz grep sig an på det här viset och Swedenborg den sista – det gick 58 år mellan de båda böckerna. Däremellan svingade han sig upp i världslitteraturen med monografier om Dante, Nelly Sachs, Joyce, Conrad och Proust förutom om svenskarna Krusenstjerna, Dagerman, Strindberg, Ekelöf. Det är inte undra på att Lagercrantz blev en vägvisare för många läsare. I "Läsaren Lagercrantz" följer Arne Melberg i essäisten Lagercrantzs spår. Han läser dessa elva författarskap med ledning av monografierna – och ringar på samma gång in egenarten i Lagercrantzs tillvägagångssätt, viljan att komma texterna till mötes. Lagercrantz framstår inte minst som en läsare som söker tröst och lycka i det litterära mötet. Söker det som han uppfattar som centralt i Ekelöfs diktning: ”Det saknade, det som inga ord kan fånga.”

”Jag skriver, på basis av mina anteckningar, ut en ny bok” – så står det på en ensam rad i Göran Sonnevis diktsamling "Bok utan namn" från 2012. Av sammanhanget framgår att han sitter med anteckningar från 1957 till 2012 och på grundval av dessa ”skriver ut” eller kanske komprimerar en dikt på 414 sidor, sammanhållen men ändå vidöppen. Kontinuitet och koncentration men också utspridd dissemination. Sådant är hans tillvägagångssätt i hittills 18 diktsamlingar från 1961 till 2017, sammanlagt ungefär 3700 boksidor.I denna personliga essä om Sonnevis författarskap ser Arne Melberg allt detta som en enda dikt, en fortlöpande kommentar till livshändelser och världshändelser. Till skillnad från en dagbok så går Sonnevis dikt inte kontinuerligt fram, istället vandrar den fram och tillbaka i tiden; den bearbetar ”på basis av mina anteckningar” och resultatet – komprimeringen, utskriften, bearbetningen, dikten – skall vara ett ingrepp i tiden, en öppning av tiden, en vandring i tiden. Ingen början, inget slut. Inte en punkt.Melbergs essä gör snitt i denna väldiga dikt för att fånga något av Sonnevis poetik, hans politik och hans metafysik. Essän går dialogiskt fram: vänstersidorna utgör essäns text, på högersidorna står textexempel, frågor och kommentarer. "Inte en punkt" är det första försöket till analys av Sonnevis samlade dikt. Arne Melberg är professor emeritus i litteraturvetenskap i Oslo och essäist. Han har på Daidalos tidigare publicerat "Resa och skriva" (2006), "Det var på Capri …"(2010, tillsammans med Enel Melberg), "Essä" (2013), "Litteratur i tid" (2015) och "Läsaren Lagercrantz" (2017).

Under Michel de Montaignes 1500-tal betydde ”essä” ungefär övning eller smakprov. Ordet fanns också som verb, essayer: pröva, testa. När Montaigne började skriva använde han ordet främst som ett aktivt verb som beskriver hans sökande och prövande texter. Efter några år av essäistisk verksamhet kommer han också att kalla resultatet för essä: en ”essä” betecknar med andra ord både en aktivitet och ett resultat. Och så har det förblivit i den rika litterära tradition som har Montaigne som upphovsman. I volymen "Essä" – som på en gång är en antologi och en historik – diskuteras essän som genre, som impuls och som tidsavtryck. Bokens inledning presenterar olika teorier om essän och därefter följer ett generöst urval essäer från Montaigne och Ludvig Holberg till Susan Sontag och Horace Engdahl. Variationen vad gäller ämnen och tonlägen är stor: vardagliga gatuscener samsas med filosofisk introspektion, personliga brev med skarpsinnig samtidskritik. Men så är essän också – vid sidan av romanen – den rymligaste av former. Varje essäist och varje essä i volymen får en utförlig introduktion och dessa kommentarer bildar sammantagna en historisk linje och skisserar därmed essäns utveckling. Boken avslutas med fyra essäer om essäer. Där diskuteras essäns återkommande tematik, dess åtbörder och varianter, dess fenomenologi.

”En sådan experimental-filosofi, som jag lever den …” Så inleder Nietzsche en anteckning från 1888, som blev hans sista produktiva år innan en hjärnsjukdom satte stopp för hans tänkande. Han konstaterar att han med sin filosofi försöker bejaka världen, ”sådan den är, utan avdrag, undantag och urval.” Han kunde också hävda att vi människor lever på prov och han hyllade den ”ovisshet”, som kom av att leva i ett pågående experiment. I Försök att läsa Nietzsche betonar Arne Melberg just det experimentella i Nietzsches liv och tänkande. I sex kapitel presenteras hur Nietzsche testar stil och språk, diet och vänskaper, hur han försöker hitta nya vägar mellan konsten och tanken, hur han prövar subjektet, moralen och sanningen, hur han slutligen experimenterar med sig själv och hela tillvaron. Som underlag använder Arne Melberg inte bara Nietzsches böcker utan också hans många brev och hans ännu större mängd av fragment, utkast och anteckningar. Varje kapitel avslutas med en detaljerad granskning av någon central passage ur denna samlade produktion. Därmed inviteras läsaren att ta del i ett av det moderna tänkandets märkvärdigaste experiment.

1570 säger Michel de Montaigne upp sitt jobb som jurist i Bordeaux. Han är 38 år och han har kommit fram till att det är dags att dra sig tillbaka till sitt gods utanför staden. I ett av godsets tornrum placerar han sitt skrivbord och sitt bibliotek. Här vill han dra sig undan och fundera på sig själv och världen. Han börjar skriva ner sina reflexioner, som snart blir någonting alldeles nytt i litteraturen. Tjugo år senare har han fyllt tre band med detta nya som han kallar essäer. Arne Melberg presenterar i Försök att läsa Montaigne olika sätt att förstå och beskriva den nya litterära genre som Montaigne skapade. Essäernas viktigaste motiv och teman diskuteras i fem kapitel: det gäller döden, vänskapen, fåfängligheten, erfarenheten och inte minst själva skrivandet. Varje kapitel avslutas med en läsanvisning, där några av Montaignes essäer granskas i detalj.

Den moderna litteraturteorin utkom första gången på norska 1992 (Universitetsforlaget), på svenska i bearbetad form 1997 (Symposion). Den hette då Introduktion till den moderna litteraturteorin. Det var ett samarbetsprjekt mellan Atle Kittang och Arild Linneberg från Universitetet i Bergen, Arne Melberg och Hans H. Skei från Universitetet i Oslo. Dessutom medverkade Erik Bjerck Hagen och Irene Iversen. Boken ger en översikt över 11 ”metodiska riktningar” samt fyra översiktskapitel: ”Text och tolkning”, ”Poetik och retorik i modern litteraturteori”, ”Subjekt och skrift”, samt ”Historia och samhälle”.

Gilette jan. 2008. Vi åker upp från Nice och hälsar på Katarina som är på snabbvisit i Gilette, för att sköta om sina affärer och se till huset. Hon hämtar oss i St-Martin-du-Var, numera den närmaste stationen för den lilla smalspåriga järnvägen.. Den stora nyheten i byn är att slaktaren som hade den enda matvarubutiken i byn, hastigt har dött. Byn är lamslagen och i sorg. . Annars är det mesta sig likt, fast lite chicare, många hus har renoverats. Familjen Bourriez har flyttat. Sylvies bar har blivit ordentlig och verkar för tillfället stängd.. På restaurangen, Les Chausseurs, får man boka i förväg om man vill äta söndagsmiddag. Vi gjorde ett misslyckat försök någon gång tidigare, blev bjudna på ett glas som kompensation men fick åka vidare för att få mat. Den här gången kommer vi på eftermiddagen, ägaren Gilles är borta och handlar, modern står i baren och bjuder oss på en kaffe. Hon är mycket tagen av dödsfallet i byn och bekymrar sig för hur det ska gå med affären. Den blonde mannen som förr stod bakom bardisken står nu framför den med en öl. . På vägen upp till vårt hus noterar vi att den formidabla terrassen där man kunde stanna upp, vila benen och betrakta utsikten, har privatiserats, de som äger tornet i hörnet har ökat ut och lagt beslag på utsiktspunkten, som egentligen tillhörde dem. Skotten ovanför har också stannat kvar och ökat ut. Vår vän Jeannot brukade stå där och tycktes aldrig tröttna på att beundra utsikten, när han hade varit och sett till sina får i stallet under oss (det har utrymts och köpts av en parisare) och sina höns i skjulet längre ner. När vi passerar kacklar det i alla fall glatt och välkomnande därinne. Alltid något som är sig likt. . Och den alltid lika vänliga och hjälpsamma Alain har bytt sambo. Den här dagen missar vi honom när han är på ett av sina otaliga jobb. Men vi får prata med honom i telefon för att bekräfta att det är ça va såväl för honom som för oss.. Katarina har numera mycket med honom att göra. Hon har nämligen fått köpa hundgubbens hus och tillhörande terrass, samt överdelen av rucklet mellan hans hus och hennes. Hon tar oss upp till den övre terrassen och vi får äntligen se den och titta ner på vår terrass. Utsikten tar andan ur oss. Den sträcker ut sig åt båda hållen, ner mot Var och längre bort Nice och havet på ena sidan, och ner mot Estéron, som dagen till ära glimmar som ett silverbälte, på den andra.. Och här har det alltså hållits hundar, som höll oss vakna om nätterna en period, och här har det funnits kaniner i burar i ett litet skjul: som gjort för ett lusthus enligt Katarina. Ja, det kan bli ett riktigt chateau häruppe, nu när till och med gatunamnet har ändrats och inte längre heter rue du Chateau! .Trots förändringarna och planerna känns Gilette fortfarande ändå som en reträttort, en inte helt bortglömd del av Alpes-Maritimes, men ändå en ort gömd uppe i bergen, där det kan kännas som om tiden går en aning långsammare. . * . Här bodde vi från slutet av augusti 1996 till början av juli 1997. Vi hade då inga tankar på att skriva om vårt franska år men när vi kom tillbaka uppmuntrades vi av en norsk förläggare. Vi gick igenom våra anteckningar och minnen, gjorde ett återbesök och beslutade oss för att skriva vartannat kapitel: Enel tog hand om första och sista. Boken kom så ut 1999 på norska Gyldendal som En landsby i Provence.. När vi nu ger ut den på svenska har vi justerat en del språkliga detaljer men beslutat att den i övrigt skall vara oförändrad, som en dokumentation av ett speciellt år i våra liv. Vi har gjort åtskilliga återbesök till Gilette även om vi aldrig mer bott där någon längre tid. Vi har också bott en hel del på andra ställen i Nice med omnejd och gradvis börjat gilla själva Nice allt bättre. Invigningen av en spårvagnslinje tvärs igenom centrala Nice hösten 2007 har betytt ett rejält lyft för hela stadsbilden. Några av de restauranger vi nämner håller stilen, några har försvunnit, andra har tillkommit. Annat i boken är rörande föråldrat: att vi lyssnar på kortvågsradion. Presenterar tiramisu som en nyhet. Betalar i franc. Faxar. Arbetar ett helt år utan internet det skulle inte fungera en vecka idag. Vi har behållit allt detta för att markera att den civilisation vi mötte i Gilette verkade oföränderlig men ändå inte är det. . Bilder till omslag, höst och sommar är tagna av Claes Tillander, övriga av oss. . Oslo, maj 2008 .

Gränstrafik är en samling essäer om litteraturens tassemarker. Om hur Virginia Woolf försökte väva samman essäistiken och romanen, om Kerstin Ekmans vandrande i skog och text, om hur Ryszard Kapuscinski klev över kartans gränser samtidigt som han lät fiktionen sippra in i sin journalistik. En bok om W. G. Sebalds fiktiva dokumentation och Susan Sontags resa mellan språken. Om Bouvier, Proust, Knausgård och litteraturen på nätet. En bok om texterna utanför mallen. Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet.