Gilette jan. 2008. Vi åker upp från Nice och hälsar på Katarina som är på snabbvisit i Gilette, för att sköta om sina affärer och se till huset. Hon hämtar oss i St-Martin-du-Var, numera den närmaste stationen för den lilla smalspåriga järnvägen.. Den stora nyheten i byn är att slaktaren som hade den enda matvarubutiken i byn, hastigt har dött. Byn är lamslagen och i sorg. . Annars är det mesta sig likt, fast lite chicare, många hus har renoverats. Familjen Bourriez har flyttat. Sylvies bar har blivit ordentlig och verkar för tillfället stängd.. På restaurangen, Les Chausseurs, får man boka i förväg om man vill äta söndagsmiddag. Vi gjorde ett misslyckat försök någon gång tidigare, blev bjudna på ett glas som kompensation men fick åka vidare för att få mat. Den här gången kommer vi på eftermiddagen, ägaren Gilles är borta och handlar, modern står i baren och bjuder oss på en kaffe. Hon är mycket tagen av dödsfallet i byn och bekymrar sig för hur det ska gå med affären. Den blonde mannen som förr stod bakom bardisken står nu framför den med en öl. . På vägen upp till vårt hus noterar vi att den formidabla terrassen där man kunde stanna upp, vila benen och betrakta utsikten, har privatiserats, de som äger tornet i hörnet har ökat ut och lagt beslag på utsiktspunkten, som egentligen tillhörde dem. Skotten ovanför har också stannat kvar och ökat ut. Vår vän Jeannot brukade stå där och tycktes aldrig tröttna på att beundra utsikten, när han hade varit och sett till sina får i stallet under oss (det har utrymts och köpts av en parisare) och sina höns i skjulet längre ner. När vi passerar kacklar det i alla fall glatt och välkomnande därinne. Alltid något som är sig likt. . Och den alltid lika vänliga och hjälpsamma Alain har bytt sambo. Den här dagen missar vi honom när han är på ett av sina otaliga jobb. Men vi får prata med honom i telefon för att bekräfta att det är ça va såväl för honom som för oss.. Katarina har numera mycket med honom att göra. Hon har nämligen fått köpa hundgubbens hus och tillhörande terrass, samt överdelen av rucklet mellan hans hus och hennes. Hon tar oss upp till den övre terrassen och vi får äntligen se den och titta ner på vår terrass. Utsikten tar andan ur oss. Den sträcker ut sig åt båda hållen, ner mot Var och längre bort Nice och havet på ena sidan, och ner mot Estéron, som dagen till ära glimmar som ett silverbälte, på den andra.. Och här har det alltså hållits hundar, som höll oss vakna om nätterna en period, och här har det funnits kaniner i burar i ett litet skjul: som gjort för ett lusthus enligt Katarina. Ja, det kan bli ett riktigt chateau häruppe, nu när till och med gatunamnet har ändrats och inte längre heter rue du Chateau! .Trots förändringarna och planerna känns Gilette fortfarande ändå som en reträttort, en inte helt bortglömd del av Alpes-Maritimes, men ändå en ort gömd uppe i bergen, där det kan kännas som om tiden går en aning långsammare. . * . Här bodde vi från slutet av augusti 1996 till början av juli 1997. Vi hade då inga tankar på att skriva om vårt franska år men när vi kom tillbaka uppmuntrades vi av en norsk förläggare. Vi gick igenom våra anteckningar och minnen, gjorde ett återbesök och beslutade oss för att skriva vartannat kapitel: Enel tog hand om första och sista. Boken kom så ut 1999 på norska Gyldendal som En landsby i Provence.. När vi nu ger ut den på svenska har vi justerat en del språkliga detaljer men beslutat att den i övrigt skall vara oförändrad, som en dokumentation av ett speciellt år i våra liv. Vi har gjort åtskilliga återbesök till Gilette även om vi aldrig mer bott där någon längre tid. Vi har också bott en hel del på andra ställen i Nice med omnejd och gradvis börjat gilla själva Nice allt bättre. Invigningen av en spårvagnslinje tvärs igenom centrala Nice hösten 2007 har betytt ett rejält lyft för hela stadsbilden. Några av de restauranger vi nämner håller stilen, några har försvunnit, andra har tillkommit. Annat i boken är rörande föråldrat: att vi lyssnar på kortvågsradion. Presenterar tiramisu som en nyhet. Betalar i franc. Faxar. Arbetar ett helt år utan internet det skulle inte fungera en vecka idag. Vi har behållit allt detta för att markera att den civilisation vi mötte i Gilette verkade oföränderlig men ändå inte är det. . Bilder till omslag, höst och sommar är tagna av Claes Tillander, övriga av oss. . Oslo, maj 2008 .
