På ett fotografi kan i princip vad som helst ”överraska och liksom bli sett för första gången”, säger Johan Asplund på ett ställe i ”Essä om en barndom” som ingår i föreliggande samling texter. Det kan handla om ”en fönsterhake, mönstret i parketten, det infallande ljuset, sättet på vilket en krage omsluter en hals, grönskan utanför fönstret. En fönsterhake på ett fotografi kan te sig fängslande och vacker. Vad som helst kan förvandlas till tecken – men till en paradoxal sorts tecken: de betecknar ingenting. Det är som om fönsterhaken hade förvandlats till en fönsterhake.”
Asplund, som har ett omfattande vetenskapligt och essäistiskt författarskap bakom sig, förenar på ett ovanligt vis sociologens strikta resonemang med en skönlitterär författares upptäckarlust och iakttagelseskärpa. Oavsett om han tecknar vänporträtt, funderar över retorikens innebörd, fördjupar sig i en företeelse som ”psykodiagnostiken” eller söker upp sin barndoms miljöer, förbehåller han sig rätten att stanna upp inför något som plötsligt fångar hans nyfikenhet och kanske ta ett steg åt sidan, ut i någonting helt annat. I de här essäerna kan i princip vad som helst överraska och liksom bli sett för första gången.
Johan Asplund föddes 1937 i Finland och kom 1951 till Sverige. Han har varit professor i psykologi vid Köpenhamns universitet och professor i kultursociologi vid Lunds universitet. Asplund har publicerat "Om undran inför samhället" (1970), "Det sociala livets elementära former" (1987), "Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft"(1991) och en rad andra böcker.
