Johan Asplund - Böcker

Med utgångspunkt i sina grundbegrepp "socialitet" och "responsivitet" fortsätter Johan Asplund i denna bok diskussionen från Det sociala livets elementära former.

I denna bok kretsar resonemanget främst kring den mest elementära formen av maktutövning: mikromakten. Denna nakna form av makt utövas ansikte mot ansikte av individuella aktörer och leder närmast till ren underkastelse. Boken rymmer också reflektioner kring maniskt beteende, gåvoinstitutionen och rituella förolämpningar. Och därtill en storartad betraktelse över asocial pratsamhet.

Johan Asplund (1937-2018) var var en av förra seklets mest inflytelserika svenska samhällsvetare. han var professor i socialpsykologi vid Köpenhamns universitet, i kultursociologi vid Lunds universitet samt innehade en personlig professur vid humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

Johan Asplund framlägger i denna storslagna bok en allmän socialpsykologisk teori. Teorin är maximalt enkel och innefattar blott två grundbegrepp, nämligen "socialitet" och "responsivitet".

Här ryms diskussioner av 1500-talets rättsväsende, utbrändhet, drakflygningens socialpsykologi, teorier om lek och spel, fetischism, grymhet och tortyr och mycket annat. För att påvisa sin teoris giltighet går Asplund också igenom och nytolkar en rad berömda socialpsykologiska experiment.

Johan Asplund (1937 2018) var socialpsykolog och kultursociolog och verksam som professor i Köpenhamn och Lund.

Det här är en bok som handlar om att skriva facklitteratur eller vetenskaplig prosa. Men den som skriver skönlitteratur har också mycket att hämta.

Här finns en rad betraktelser om språk- och stilfrågor i vidaste bemärkelse. Ett genomgående tema är att skrivsättet inbegriper ett sätt att tänka och förstå. Språkdräkten är ingalunda bara en yttre uppsyn. Merparten av vetenskaplig verksamhet är främst skriftlig verksamhet. Sociologiska insikter, till exempel. kan aldrig överskrida gränserna för vår förmåga att uttrycka dem språkligt.Johan Asplund (1937-2018) var socialpsykolog och kultursociolog och verksam som professor i Köpenhamn och Lund.

Vad är problemlösning? Och hur gör man när man, med eller utan framgång, löser problem eller tänker efter?

Psykologin nämner sällan eller aldrig tänkandet och problemlösningen. Inte heller den kognitiva psykologin behandlade problemlösningen. Så kom forskningen om artificiell intelligens (AI), men utan någon lösning på problemlösningsgåtan: den tycks för dem pågå i ett huvud.

Johan Asplund beskriver i sin bok - i protest mot både traditionell kognitiv psykologi och AI - hur problemlösningen skulle se ut betraktad ur socialpsykologisk synvinkel.

Det rör sig här om ett yttre skeende som utspelar sig mellan minst två personer. Inte ett skeende som utspelar sig inuti den ena av personerna. Bortser man från detta får vi en förvrängd uppfattning av problemlösningens natur. Problemlösning och tänkande passerar genom huvudet.Johan Asplund (1937-2018) var var en av förra seklets mest inflytelserika svenska samhällsvetare. Han var professor i socialpsykologi vid Köpenhamns universitet, i kultursociologi vid Lunds universitet samt innehade en personlig professur vid humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv gavs ursprungligen ut 1983 men är fortfarande lika aktuell och angelägen. Johan Asplund tar sig här an den för alla sociologer centrala frågan om ämnets egenart och grund: Hur kan vi förstå förhållandet mellan individ och samhälle?

Boken inleds med ett mystiskt dödsfall i Stockholm och avslutas med en granskning av Sveriges alltmer tillåtande namnlagstiftning. Däremellan gör författaren utflykter vida omkring: till kättarna i den medeltida bergsbyn Montaillou, till renässansens Italien och till 1700-talets Paris. Han undersöker när och om den europeiska människan blev civiliserad och kastar nytt ljus över skiftesreformerna i Sverige. Han berättar om cykelentusiasten Triplett, som gjorde det första socialpsykologiska experimentet, och om en världsberömd svensk tidsgeograf. Han ger nya perspektiv på Émile Durkheims klassiska självmordsteori och allmänna samhällslära.

Johan Asplund (1937 2018) växte upp i Österbotten och läste i Uppsala, där han grundade tidskriften Sociologisk forskning. Han blev senare professor i socialpsykologi i Köpenhamn och tilldelades 1985 en forskarprofessur i Lund.

Till denna nya utgåva har Magnus Karlsson, uppvuxen i Ronneby och tidigare elev till Asplund, författat ett förord som presenterar Johan Asplunds arbeten, hans betydelse för svensk och nordisk samhällsvetenskap och humaniora samt den helt avgörande plats som Människan som samhällsvarelse intar i hans produktion.