Konstnären Dana Schutzs målning ”Open Casket” – baserad på ett fotografi av den 1955 lynchade svarte fjortonåringen Emmett Till – väckte häftig debatt när den ställdes ut på The Whitney Museum i New York 2016. Var målningen (ännu) ett exempel på den förhärskande (vita) kulturens exploatering av den svarta amerikanska befolkningens historia och erfarenheter? Hade en vit konstnär som Schutz över huvud taget rätt att avbilda en svart person? Borde ”Open Casket” alls ha visats?
Detta är ett av de konkreta exempel som journalisten och konstkritikern Hanno Rauterberg utgår ifrån i sin essä om konstens frihet och liberalismens kris. Konstens frihet har förstås aldrig varit total, konst har alltid existerat i ett bestämt institutionellt, ekonomiskt och politiskt sammanhang, men oavsett detta ter friheten sig under ”den digitala moderniteten” alltmer problematisk och villkorad. I en föregivet gränslös virtuell och visuell verklighet tycks behovet av moraliska gränsdragningar ha ökat explosivt. Vem får tala genom konsten? Och tala om vem och för vem? Och hur ska museer och andra offentliga institutioner förhålla sig till denna förändrade syn på konsten och konstnären?
Men Rauterberg höjer sig också över de konkreta exemplen för att belysa den stora samhälleliga förskjutning han menar har betydelse i sammanhanget. Den konstnärliga frihetens kris går nämligen, enligt honom, inte att skilja från det liberala samhällsbyggets.
HANNO RAUTERBERG är konstvetare och journalist. Han är verksam som kulturredaktör för ”Die Zeit”.
