De förhållandevis sentida spåren efter de obesuttna – som torpare, backstugusittare, hantverkare och arbetare – finns överallt i jordbrukets, skogens och städernas landskap, men har sällan uppmärksammats av den traditionella arkeologin. Ändringen av kulturmiljölagen 2014 innebär att lämningar som etablerats före 1850 kan vara lagskyddade vilket ger nya möjligheter att även de obesuttnas kulturarv uppmärksammas och ges en mer framträdande plats i historieskrivningen. I den här boken diskuteras och utvärderas möjligheten att kombinera olika källmaterial – som skriftliga källor, kartor, inventeringar, stående byggnader och arkeologiska lämningar – för att öka kunskapen om människors livsvillkor, boendeförhållanden och materiella lämningar från tiden omkring 1700–1900.
