Riksantikvarieämbetet – förlag

Traditionella färgtyper som linoljefärg, slamfärg och kalkfärg har använts i århundraden. De äldre färgerna är många gånger fördelaktiga ur både teknisk och ekonomisk synpunkt. I äldre miljöer är det även historiskt riktigt att begagna sig av traditionella färger. I denna informationsskrift ges en sammanfattande orientering om tillredning och målning med de färger som förr var brukliga. Tonvikten har lagts på underhålls- och renoveringsmålning.

Utmarksbete har historiskt varit Sveriges mest omfattande grupp av kulturpräglade naturtyper. Skogsbetesmarker har utgjort den största andelen av dessa utmarksbeten. Trots det är såväl den historiska som den ekologiska forskningen om Sveriges utmarker begränsad. Det har varit lättare att studera inägomarkens ängar, åkrar och hagar än svåravgränsade och svårdefinierade betade utmarker och skogar. Denna kunskapssammanställning samlar olika typer av historisk-ekologisk kunskap om svenska skogsbeten.

Ingen byggnadstyp har en sådan förankring i folkmedvetandet som liggtimmerhuset. Det har kommit att i hög grad prägla vår äldre byggnadsvård. Här visas hur liggtimmerhus ska vårdas och repareras så att de bevaras som vittnesbörd om sitt byggnadsskick.

Denna kunskapssammanställning har tagits fram inom satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur” som finansieras av Naturvårdsverket och Riksantik­varieämbetet och görs i samarbete med Centrum för biologisk mångfald. Satsningen syftar till bättre bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövär­den i landskapet, genom lokalt anpassad skötsel som bygger på kunskap om sambanden mellan naturtypernas ekologi och deras historia

Erfarenheterna av trä som byggnadsmaterial är goda, flerhundraåriga byggnader finns fortfarande bevarade i gott skick. Denna skrift redovisar synsätt och krav som bör ställas på trä för restaureringsarbeten av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Skriften behandlar furu men är till stora delar giltig även för andra träslag.

Redovisning av kunskaper och forskningsbehov. Vid omputsning och avfärgning av äldre byggnader med kulturhistoriskt värde är det angeläget att ursprungliga material fortfarande kommer till användning. Här finns kalkputsens historia i korthet, information om putsmaterial, tillredning och putsning förr och nu, renoveringsmetoder och mycket mer

I norra och mellersta Sveriges inland har ända in i modern tid fäbodbruket spelat en avgörande roll för folkförsörjningen. Över hela skogslandet har säsongsbosättningar funnits, dit man fört kreaturen på skogsbete om sommaren. Än idag finns många gamla fäbodställen kvar, med gamla timmer- stugor på en öppen gräsvall i skogen.

En välfungerande kulturmiljövård förutsätter en transparent organisation och parter med tydliga mandat. Men hur ska roller och ansvar egentligen fördelas och hur ska lokala, regionala och centrala aktörer samsas för att nå sina gemensamma mål i allmänhetens tjänst? Utgångspunkten för denna studie är 1976 års länsantikvariereform som innebar att länsstyrelsen tog över ansvaret för den kulturmiljövård som då i decennier hade vilat på landets regionala museer och dess chefer, landsantikvarierna. Reformen väckte omgående starka reaktioner och delade tidens intressenter i sympatisörer och kritiker. Sedan dess har kulturmiljövården genomgått både smärre och mer omfattande förändringar som skapat en i långa stycken välfungerande organisation. Icke desto mindre har den varit kantad av kritik mot att roller och ansvar förblivit otydliga. I boken redogörs för vilka uttryck kritiken tagit sig, vem som varit avsändare och mottagare och hur återkommande utredningar för att övervinna problemen blivit utformade. Svensk kulturmiljövård har osedvanligt gamla anor. Studien tar sitt avstamp redan i 1600-talet för att visa på hur senare skeenden i kulturmiljövårdens utveckling har påverkats av tidigare ideal och upparbetad praxis. Översikten avslutas med en genomlysning av vilka faktorer som har påverkat och alltjämt påverkar relationer i en alltmer komplex kulturmiljövård. Till det ges förslag på hur sektorn möjligen kan öka sin tydlighet kring roller och ansvar.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Jämtland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001. Anslaget förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Den fjällnära skogen är inte orörd Människan har vistats i, och nyttjat, fjällnära skog sedan förhistorisk tid och det finns en lång kontinuitet av kulturpåverkan: runt samiska fångst- och fiskeplatser, flyttleder och visten, kring nybyggen och fäbodar och kring gruvor och smältverk. Alla dessa nyttjandeformer måste ha präglat naturen och tillsammans byggt upp kulturlandskap, till exempel genom att skogens sammansättning ändrades och betesformade naturtyper och ibland även helt avskogade områden skapades. Särskilt ren- och kreatursbete, slåtter och vedhuggning kan antas ha präglat ekosystemen. Brist på kunskap om fjällnära skog som kulturlandskap Fjäll och fjällnära natur har dock inte studerats lika mycket som sydsvenska landskap med utgångspunkt från nyttjandehistoria, och de flesta kulturpräglade naturtyperna och det biologiska kulturarvet är förmodligen okända eller inte beskrivna i litteraturen. Därmed är det svårt att tolka och beskriva kulturpräglad natur, inte minst i samiska kulturlandskap. Av samma anledning är det brist på kunskap om nyttjande historiens betydelse för biologisk mångfald och naturvård. Flera ekologiskt viktiga strukturer i fjällnära skog är dock troligen gynnade av eller rentav knutna till tidigare nyttjande, exempelvis lövträd, ljusformade och solexponerade ved- och trädsubstrat och mosaiker av träd och öppen mark, ofta med artrik betesvegetation i skog och vid skogsgränsen. Andra exempel är nött mark längs flyttleder och i skogsbeten och artrik slåttervegetation i våtmarker. En viktig slutsats är att det behövs fler beskrivningar av kulturpräglade fjällnära naturtyper, fler tolkningar av biologiskt kulturarv och fler analyser av samband mellan kulturpåverkan och biologisk mångfald. Det behövs ett brett arbete för skydd, förvaltning och kunskapsuppbyggnad Kunskapen om var människor vistats och påverkat ekosystem i det fjällnära landskapet är ofullständig, vilket gör att det inte går att skapa en säker bild av var vi kan förvänta oss kulturpräglad natur, respektive naturskog med mycket få eller inga kulturspår. Därför behöver all skötselplanering i naturreservat och all hantering av nyckelbiotoper och avverkningsanmälningar innefatta en översiktlig inventering av kulturpåverkan och kulturspår. Det kräver kompetensutveckling hos handläggare och samverkan mellan myndigheter. För att öka kunskapen behövs också fallstudier med fältundersökningar i både samiska och jordbruksnyttjade miljöer. Genom samverkan mellan olika experter och lokala informanter kan fallstudierna kombinera ekologisk, historisk-arkeologisk och traditionell kunskap.

För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som finns kvar idag.

Ett världsarv är en särskilt värdefull kultur- eller naturmiljö som visar människans eller jordens historia. Drottningholms slottsområde utsågs 1991 till Sveriges första världsarv och 2012 upptogs Hälsingegårdarna på Unescos världsarvslista. Därmed ingår de i det natur- och kulturarv vi alla har gemensamt. De sju hälsingegårdarna från 1800-talet, med tillhörande ekonomibyggnader, utgör höjdpunkten i en byggnadstradition som går tillbaka till medeltiden. Bland de cirka 1000 gårdar som finns kvar är de här gårdarna de bästa exemplen på denna byggnadstradition och uttryckskonst, och de är alla välbevarade. Vi som arbetar med världsarven

men i de barrskogsdominerade delarna av Sverige har de ofta ett förflutet som bondeskog, det vill säga skog som framförallt uppfyllde bondehushållens egna behov. Det kunde röra sig om trädklädd utmark kring byar och fäbodar såväl som trädklädda hagar på inägomark. Man ska inte

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en översikt av kyrkobyggandet i landskapet Skåne från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Resultaten av projektet redovisas sammanfattande och rikstäckande i slutrapporten Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria, red. M. Dahlberg och K. Franzén, 2008. Här beskrivs utförligt projektets förutsättningar och metodiska tillvägagångssätt. I samarbete med Riksantikvarieämbetet görs vidare projektets uppgifter om de enskilda kyrkomiljöerna och kyrkorna successivt tillgängliga via Internet

I Det öppna och det fördolda undersöker runforskare användningen av runor på Öland, Gotland och Bornholm i olika sociala miljöer från sen vikingatid till efterreformatorisk tid. Temat är hur runor i vissa sammanhang använts öppet och publikt, för alla att se och betrakta — såsom på kyrkväggar, runstenar och gravhällar — och under andra omständigheter mer dolt och diskret, som i hopvikta amuletter. Därtill publiceras för första gången Carl Säves anteckningar från en forskningsresa till Bornholm 1865 tillsammans med professor George Stephens och tecknaren Julius Magnus Petersen.

Gamla plåttak har i allmänhet reparerats många gånger och det finns få bevarade större avtäckningar av hög ålder. Skriften vill visa hur avtäckningar med järnplåt bör underhållas och repareras. Främst behandlas frågor som är viktiga för att byggnadernas kulturhistoriska värden ska kunna tas tillvara. Tyngdpunkten i ”Järnplåt” ligger på arbetsutförandet. Därtill ges en kortfattad historik och en orientering om planeringsfrågor och korrosionsproblem. Utgiven i samarbete med Byggnadsstyrelsen och Fortifikationsförvaltningen. Allmänna råd 1980:4.

Det biologiska kulturarvet utgör levande avtryck av mänsklig aktivitet. Konsten att förstå vad arter och biologiska strukturer berättar bygger på att man kombinerar biologisk kunskap med kunskap om människans användning av ekosystemen. Ofta tillför det ny kunskap om både biologi och historia. Allt kulturarv bär på berättelser om människan, vårt biologiska kulturarv är inget undantag. Detta faktablad beskriver en metod för hur man kan tolka biologiskt kulturarv och läsa av det levande kulturarvets rika berättelser. Några exempel illustrerar sedan hur det konkret kan gå till.

Den här handledningen är till för dig som ansvarar för att, tillsammans med andra, planera för att kommunicera berättelserna om er plats med besökare. Vi tänker oss att ni redan har en särskild plats, objekt eller fenomen i åtanke och att ni vill göra en plan som på ett systematiskt och strukturerat sätt kan vägleda arbetet de närmaste åren. Metodhandledningens första del utvecklar vad interpretation är och nyttan med interpretationsplanering, medan del två är tänkt som ett konkret stöd för den som är ansvarig för att upprätta en plan och genomföra arbetet i praktiken.

Att kulturarvet har en viktig roll för ett hållbart samhälle är utgångspunkten för stora delar av arbetet i kulturarvsområdet. Men hur omsätts det uthålliga samhällsbygget i medborgerlig handling?

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Östergötland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001 med Riksantikvarieämbetet som huvudman. Projektet har haft som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö har studerats både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Observera att denna titel har försämrad kvalitet jämfört med originalutgåvan. Kyrkomiljöerna och kyrkobyggnaderna bär unika kulturhistoriska värden. För vår förståelse av landskapsutveckling och bebyggelsehistoria från vikingatid till nutid utgör sockenkyrkorna ett källmaterial i paritet med de fasta fornlämningarna för vår förhistoria. Denna rapport tecknar en översiktlig bild av Sveriges kyrkor från medeltiden till 1950, både som landskapselement och byggnadsverk. Hittills utgivna landskapsrapporter finns förtecknade på omslagets insida. I denna volym ges de rikstäckande perspektiven.

Bränning av gräs i ängs- och betesmarker har en lång historia i Sverige. Bränning som skötselmetod var särskilt utbredd i sydvästra Sveriges ljunghedar, men även i andra delar av landet och i andra slags marker har man använt elden för att hålla marker i skick. Idag är bränning inte längre en del av den ordinarie jordbruksdriften. Bränning har däremot på senare år använts i naturvårdande syfte, så kallad naturvårdsbränning, framför allt i skogsmark och på ljunghedar. Bränning har också uppmärksammats som en alternativ skötselmetod i marker där det saknas betesdjur eller där man inte längre mäktar med slåtter.

Föreliggande skrift är framför allt en fältmanual till biologiskt kulturarv (och ett urval av andra biologiska kulturbärare), en checklista med bilder och beskrivningar. Det tar också upp några aspekter på själva metodiken för inventering, kartering och tolkning. Fältmanualen omfattar de vanligaste aspekterna av biologiskt kulturarv som man kan hitta i svenska landskap från söder till norr. Listan beskriver biologiskt kulturarv huvudsakligen från nivåerna egenskaper, individer och artförekomster enligt RAÄ:s indelning.

Idag leder ordet gärdesgård tankarna till endera stenmurar eller gärdesgårdar av trä, huvudsakligen av gran. Båda dessa hägnadstyper är relativt väl dokumenterade och det har under de senaste decennierna gjorts omfattande insatser för att restaurera och återuppbygga både sten- och trädgärdesgårdar i hela landet. Men i det gamla bondesamhället fanns det betydligt fler sätt än så att hägna in eller ut boskapen. Typiskt för sydligaste Sverige var olika former av risgärden, det vill säga hägnader som byggts upp av grenar, kvistar, taggiga buskar eller andra röjningsrester. Olika typer av risgärdesgårdar har troligen förekommit i varierande utsträckning även i övriga landet, men skildringar och bilder är fåtaliga. Risgärdesgårdar är i princip helt försvunna i dagens kulturlandskap. Detta Vårda väl-blad beskriver hur risgärdesgårdar kan ha sett ut och ger tips på hur man kan bygga upp nya hägnader av ris.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Värmland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001 med Riksantikvarieämbetet som huvudman. Projektet har haft som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö har studerats både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Västergötland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996 –2001. Anslaget förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Småland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten redovisas även i en övergripande volym samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001 med Riksantikvarieämbetet som huvudman. Projektet har haft som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö har studerats både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Södermanland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet.

In Relations and Runes a number of specialists from the fields of archaeology, numismatics and runology explore the complexity of developments and relations in the Baltic Sea region during the Late Iron Age and Early Middle Ages. The contributions in the book cover a wide spectrum of topics and approaches highlighting how islands functioned as nodes in interaction and communication, while constructing and maintaining individual identities. With special focus on the islands of Öland, Gotland and Bornholm, in-depth studies of specific archaeological materials are set in a broader context of cultural development and change in the Baltic. This book is the outcome of a joint venture between two research projects – The Viking Phenomenon and Everlasting Runes, and Gotland Museum.