Kristendomens födelse ca 50 e.Kr. är den märkligaste händelsen under antiken, men det har antikforskare inte alltid ansett. Höjdpunkten för dem var de trehundrafemtio åren mellan Homeros och Platon (700 f.Kr. 350 f.Kr.). Gustave Flaubert kan med sitt paradoxala skarpsinne fortfarande inspirera vårt tänkande över denna antika förnyelseprocess: När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick, då människan bara var till. Den här bokens inriktning är mentalitetshistorisk. Huvudtemat, den grekisk-romerska antikens övergång till en kristen värld, utforskas inte systematiskt utan återkommer gång på gång från olika perspektiv och visar att kristendomen inte avvisade den grekiska kulturen utan assimilerade den.
