Kant fullbordar här det projekt han påbörjat ett decennium tidigare. Denna "tredje kritik" knyter ihop de två första på så sätt att den behandlar alla slags omdömen, alltså inte enbart kunskapsomdömen eller moraliska omdömen. Därigenom kan omdömeskraften överhuvudtaget sägas bli utpekad som det teoretiska och praktiska förnuftets gemensamma rot. Kritik av omdömeskraften, som Kant gav ut 1790, har tidigare inte varit översatt till svenska. I den svenska översättningen ingår också Kants första version av verkets inledning, som han själv inte publicerade men som senare blivit mycket omdiskuterad. I verkets första del behandlar Kant frågan om smakomdömets natur, om det sköna och det sublima, om geniet, den sköna konsten och de estetiska idéerna. I den andra delen undersöks i vad mån vi kan förstå naturen som en ändamålsenlig helhet, och vilken plats människan och hennes moraliska bestämmelse intar i förhållande till naturen. Den fråga som Kant ställer om smakomdömets autonomi, om det estetiska fältets förhållande till kunskapen och moralen, ligger till grund för begreppet estetik som det utvecklats från romantiken fram till modernismen. Kritik av omdömeskraften är förordet till konstens och estetikens modernitet, och dess fråga om huruvida estetiken kan utgöra en grund för de övriga fälten, eller om det är en sidoordnad del med sina egna självständiga principer, har aldrig upphört att alstra nya svar. Samtidigt är Kants idéer om teleologiska omdömens oumbärliga roll i förståelsen och utforskandet av den organiska naturen långtifrån ett naivt övertaget arv från traditionen, utan vilar på det kritiska tänkandets grund, och har på senare tid rönt förnyat intresse inom biologins filosofi. På så sätt tillhör Kants text och den problematik den öppnat ingalunda historien, utan i högsta grad fortfarande framtiden.
