Agota Kristofs komprimerade författarskap omfattar trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen, ytterligare tre prosaböcker och en rad pjäser. I slutet av sitt liv bestämde hon sig för att också ge ut sina dikter, skrivna under ett helt liv, från ungdomen i Ungern till exilens Schweiz – flera av dem förlorade vid flykten och senare återskapade i minnet. Det är en poesi som står naken inför livets villkor: förluster, främlingskap, längtan och korta stunder av lycka. Men här finns också en sorts arbetardikt, där orden utgör den enda räddningen: fabriken som dödar, skrivandet som befriar.
I Kristofs dikter – med teman och motiv som återkommer i hennes prosatexter – står rå realism intill svart saga. Mörkret är skoningslöst, även i kärleken och naturen. Men den särpräglade stilen lyser, språket lyser.
