Agota Kristof – författare

Två tvillingbröder kommer till sin mormor långt ute på landet där de ska inackorderas eftersom deras mamma inte längre kan skaffa mat till dem i staden. Det är krig. Pojkarnas pappa är vid fronten. Ingen vet om han fortfarande lever. Ett icke namngivet krig, ett icke namngivet land, en mormor som kallas för Häxan av byns invånare, och som är alkoholiserad och elak. För att överleva i den absurda och inhumana vuxenvärlden för Lucas och Claus krigsdagbok över allt de upplever.

Agota Kristofs trilogi är en brutal, vacker och angelägen roman om vad krig och exil gör med människor. På ett avskalat och kristallklart språk rasar berättelsen fram över sidorna.

"Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på…" Så börjar Agota Kristof den bok med elva korta berättelser som bildar hennes självbiografi. Hon skildrar sin skolgång i Ungern där pappan var lärare, en smärtsam skilsmässa från brodern, sitt dagboksskrivande, Stalinkulten, landsflykten. De första åren i Schweiz beskriver hon som en öken - utan sammanhang, utan språk, utan att kunna läsa eller skriva. Den tunna lilla boken gestaltar ett europeiskt öde och en kvinna med ovanligt stark känsla för orden.

Agota Kristofs komprimerade författarskap omfattar trilogin Den stora skriv­boken, Beviset och Den tredje lögnen, ytterligare tre prosaböcker och en rad pjäser. I slutet av sitt liv bestämde hon sig för att också ge ut sina dikter, skrivna under ett helt liv, från ungdomen i Ungern till exilens Schweiz – flera av dem förlorade vid flykten och senare återskapade i minnet. Det är en poesi som står naken inför livets villkor: förluster, främlingskap, längtan och korta stunder av lycka. Men här finns också en sorts arbetardikt, där orden utgör den enda räddningen: fabriken som dödar, skrivandet som befriar.

I Kristofs dikter – med teman och motiv som återkommer i hennes prosatexter – står rå realism intill svart saga. Mörkret är skoningslöst, även i kärleken och naturen. Men den särpräglade stilen lyser, språket lyser.

"Agota Kristof drabbar lika hårt igen." SvD

"... en nära nog magnetsik läsupplevelse..." Sydsvenskan

”Det finns böcker som likt diamanter gömda i stenkol väntar på att någon ska komma och träffas av deras mörka strålglans.” DN

Varje dag upprepar Sandor Lester sin ”idiotiska kapplöpning”: kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.

Har man läst trilogin och "Analfabeten" är bokens universum omedelbart igenkännbart. Men man lika gärna kan läsa "I går" som en första kontakt med Agota Kristof.