Kanske är det bristen på tröst som gör att vårt existentiella skav blir så svårt att hantera? Vi vet att tröst är något viktigt, ändå har vi så lätt att avfärda behovet av att bli tröstade. Vi kanske ser det som något främst för sörjande eller för små barn som ramlat och slagit sig. Eller som ett slags självömkan, ett sätt att inte ta tag i sina problem. Men tröst är en central del av själavårdsmötet. Inte som ett sätt att släta över och förminska, att sätta ett litet plåster på ett stort sår. Nej, den som drabbats av något svårt behöver en jämställd tröst. Ett möte som innehåller respekt för den drabbades integritet och tilltro till den drabbades förmåga att kunna hantera sin livssituation. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver bland annat tröstens fyra hörn – omtanke, perspektiv, tilltro och tillhörighet – som behövs för att tröst ska kunna uppstå. När det riktigt svåra sker kan vi inte göra något för att ändra på verkligheten, men vi kan vara skillnad.
