Lars Björklund – författare

När orden inte räcker till... Vad är tröst när ingen tröst finns att ge? Vad kan man säga när inga ord finns att säga? I våra möten med den som sörjer eller är i kris är det lätt att känna sig misslyckad. Alla försök till tröst känns ofta tafatta, platta och meningslösa. 

Modet att ingenting göra, som redan sålts i över 15 000 exemplar, är en uppmuntrande och hoppfull bok för alla som ändå vill våga finnas till för vänner och medmänniskor som har det svårt. 

Människor i utsatta och svåra situationer frågar oftast inte efter svar. De frågar efter närvaro, och det är bekräftelsen man minns. Det handlar faktiskt om att ingenting göra. 

Lars Björklund har i många år arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Numera är han präst och själavårdare på Sigtunastiftelsen och en mycket uppskattad föreläsare. På Libris gav han senast ut Allt är en början: Instagramdikter.

Den här diktsamlingen har blivit till under de senaste tre åren. År som präglats av uppbrott och pandemi. Den är ett urval av dikter som Lars publicerat på sitt Instagram-konto. Så mycket blev annorlunda. Det vanliga uteblev och det oväntade tog över.

När vi är med om någonting oväntat och svårt kan det vara tungt att bära det alldeles själv. Tankarna går runt, runt och vi kommer ingenstans. Är det riktigt svårt kan det bli som ett pågående nu som gör ont. När vi berättar för någon, eller när vi lyckas skapa något, kan det som är inom oss hamna utanför oss och vi kan skilja ut oss själva från det som händer i våra liv. I mina dikter är det så för mig. Jag kan se det jag är med om lite från sidan och får ett nytt fotfäste. En insikt som envist berättar för mig Allt är en början.  

Lars Björklund är präst och författare. Han har arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra, Vägar i sorgen samt Hur ska jag orka?

Vi möttes i mitt samtalsrum. Hon beskrev hur hon tog hand om sin demenssjuke man dag efter dag. Hur hon hjälpte honom att klä på sig på morgonen, hjälpte honom att klara dagens alla bekymmer och hjälpte honom i säng på kvällen. Sedan suckade hon och sa med eftertryck:

- Jag orkar inte en dag till! Hur ska det gå med allt? Hur ska det gå?

Jag svarade inte, och hon fortsatte:

- Men jag måste, jag bara måste klara det, det finns ju ingen annan som kan göra det.

Lars Björklund mötte i sitt arbete som sjukhuspräst inte bara sjuka människor -- alla de som finns runt den som är sjuk, eller bara gammal, är också i en utsatt situation. Under de senaste åren har han träffat ännu fler av dem vid föreläsningsdagar för anhörigvårdare.

Hur ska jag orka? är en bok skriven för alla anhörigvårdare men också för dem som möter familjer och ensamma människor i vård och omsorg. Vad gör man när ansvar för, beroende av och kärlek till en annan människa blir en alldeles för tung börda?

Ensamma klarar vi inte så mycket. Vi behöver varandra, och vi behöver hitta praktiska lösningar som kan hjälpa oss med det som blivit vårt ansvar. Men vi behöver också hitta ord och tankar för det svåra.

ur bokens förord

Ung, frisk och lycklig - då är det ingen match att lova att älska varandra i nöd och lust. Men hur orkar man den dag den andre är sjuk och hjälplös, behöver passning dygnet runt och ens egen frihet obefintlig?

Lars Bjöklund intervjuas i Svenska Dagbladet

Lars Björklund har skrivit en varm och inkännande bok om vad det är att vara anhörig och var gränserna till det möjliga går.

Corren

Ett stort antal konkreta exempel och en välskriven text förmedlar en stark närvaro från författarens sida som gör att boken berör läsaren på ett bra och närgående sätt.

Björn Nilsson Bibliotekstjänst

Tystnad behövs. Det visar sig inte minst genom att allt fler människor söker sig till olika former av meditationer och retreater. Men orden behövs också - de som hjälper oss att tala om det allra viktigaste och svåraste.

Det finns en längtan efter att dela de existentiella frågorna utan facit eller givna svar. Björklund vill inbjuda till ett samtal om vårt behov av vila och avskildhet, om ordens begränsningar och möjligheter och om tystnaden som ett språk för livets djupaste erfarenheter. Ett samtal som inte behöver utgå från givna regler och innehåll utan som är förutsättningslöst, med respekt för varandras tro men med en öppenhet för varandras tankar.

En bok för dig som arbetar nära människor och som söker ett språk för tillit och tro, och till dig som söker nya vägar för att reflektera och samtala om livets djupaste innehåll.

Lars Björklund är präst och författare. Han har arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra, Vägar i sorgen samt Hur ska jag orka?

Liv och förlust hör ihop. Därför är sorgen en väsentlig del av våra livsvillkor. Vägar i sorgen behandlar vanliga reaktioner på förlust och visar hur man som medmänniska kan möta den sörjande. I sorgearbetet spelar den sörjandes personlighet en avgörande roll, och här finns kopplingar till livssammanhang, tidigare förluster i livet och anknytningsmönster.

Vägar i sorgen bygger på författarnas mångåriga erfarenhet av möten med sörjande samt aktuell psykologisk kunskap. Det är en tanke- och inspirationsbok för alla som i sin yrkesverksamhet möter människor i sorg – psykologer, socionomer, läkare, sjuksköterskor, präster och diakoner, liksom för anhöriga och sörjande.

Kultur och koriander - en bok som vill göra det lite svårare att arbeta i skolan.

I år har Täby Enskilda Gymnasium funnits i 20 år, så det är kanske inte konstigt att vi just nu funderar kring tid - vad som förändras och vad som inte gör det. Skoldebatten är ett exempel på en konstant; få saker engagerar så mycket som skolan, och kring dessa starka känslor bildas läger som, oavsett sakfrågan, bedriver ett skyttegravskrig mot varandra, vilket sällan är produktivt för de som varje dag vistas i det som är Sveriges utan jämförelse största arbetsplats.

Vi vill därför först och främst poängtera att denna bok inte är ett debattinlägg. Att debattera skolfrågor är sällan meningsfullt. Det finns ingen aspekt av skolans arbete som inte mår bättre av att vi försöker hitta likheter och paralleller mellan synsätt än att välja mellan två inkompatibla åsikter. Vi vill inte heller på ett enkelt och lättfattligt sätt förklara för skolans personal vad de ska göra eller hur de ska arbeta. Om något vill vi förmedla att skolans verksamhet är svår, komplex och mångfasetterad och inte kan reduceras till enkla pekpinnar. Vi vill heller inte påstå att vi på något sätt hittat lösningarna på skolans problem - hur man nu än väljer att definiera dem.

Det enda som alla som arbetar i skolan har gemensamt är att vi hela tiden måste tänka efter och fatta beslut; om man bara agerar på magkänsla och rutin har man tappat kontakten med såväl sin egen yrkeskompetens som arbetet i sig. Vi vill därför undvika fällan att försöka göra det svåra för lätt, utan snarare beskriva varför det svåra är svårt och ge röst och form till den kunskap som i skolan alltför ofta är tyst. Detta är därför en bok om lärarens och skolans långsiktiga tankearbete.

Några av de viktigaste och mest värdefulla inslagen i vår skolas vardag rör helt andra värden än de pedagogiska - exempelvis god och näringsrik mat. Livet och tillvaron i skolan gör oftast ingen egentlig skillnad på det som sker inom ramen för skolans formella uppdrag och det som sker inuti oss som vistas i den - därför gör heller inte vi det i vår bok.

I en tid då man på olika sätt försöker beskriva skolan i form av dikotomier där det svåra presenteras som om det vore enkelt och där vi förväntas att bara välja sida, vill vi slå ett slag för motsatsen. Det vi gör är svårt och måste få vara det, och det blir inte sällan svårare ju mer vi tänker efter. Detta är en bok som försöker göra det lite svårare att arbeta i skolan.

– Jag behöver någon som kan höra det här utan att börja gråta. Någon som kan gå vidare härifrån sedan, utan att jag ska behöva känna att jag förstört hans dag med det jag säger. Klarar du det?

Som själavårdare i sjukhuskyrkan möter man det allra svåraste. Vem är jag i det mötet och vad händer med mig? Vad är mitt uppdrag? Vad är inte mitt uppdrag? Vem är jag när inget längre finns att göra? Frågorna är många, och det är inte lätt att hitta utrymme för reflektion och samtal i det vardagsarbete som hela tiden pågår.

Kerstin Dillmar och Lars Björklund samlade en ekumenisk grupp av medarbetare från sjukhuskyrkan för att fördjupa och under några dagar utvidga tankegångar om själavård, samtal och möten med människor i sorg och kris. Med början i det samtalet skrevs den här boken.

Identitet och uppdrag vänder sig till dem som arbetar med själavård inom institutioner och församlingar men har också mycket att tillföra dem som har ett intresse av människor.

Kerstin Dillmar är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Lars Björklund är kaplan på Sigtunastiftelsen.

I det moderna samhället har döden individualiserats, professionaliserats, kommersialiserats eller förtigits. Men i en värld härjad av pandemier och krig gör sig döden påmind som en kollektiv angelägenhet. Samtidigt verkar vi ha förlorat många av de existentiella resurser vi hade behövt just nu sorgeritualerna, de bärande berättelserna och andra epokers och kulturers konst att dö . I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna ur olika infallsvinklar döden som den samtidigt mest personliga och mest universella aspekten av människolivet.

Tidens tecken är en skriftserie om samhälleliga och existentiella teman i samtiden