Den vidunderliga kärlekens historia

Efter mellanspelet med "För herr Bachmanns broschyr" återkommer nu Carl-Johan Vallgren med en brett anlagd roman. Den spänner över nästan två sekel och är en hisnande, otäck och vacker berättelse. Intensivt dramatisk, med skrämmande och oförutsägbara vändningar, för att i nästa stund stanna upp och frossa i stämningar, detaljer och miljömålning. Carl-Johan Vallgrens berättarglädje och lust till både det vilt fabulerande och fantastiska och till historisk kunskap och exakthet går inte att missta sig på.

Romanens huvudperson är Hercule Barfuss, född på ett glädjehus i Königsberg 1813. Det är inte hans kärlek som är monstruös – men han själv. Han väcker människors fasa med sin vanställdhet, han är dessutom dvärg och dövstum, och det är ett mirakel att han överlever. Men han har fått en gåva, eller snarare två. Den ena är förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender. Den andra är hans okuvliga kärlek. En flicka föds på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Hercule Barfuss lever i nästan hundra år. Men i en prolog och epilog som är daterade på 1990-talet får vi bekanta oss också med hans efterlevande som bor på ön St. Martha's Vineyard i Amerika. Där uppstod under 1800-talet en koloni av hörselskadade, och dit emigrerade Hercule Barfuss när hans liv tog en ny vändning. Innan dess har vi besökt kloster och dårhus, Vatikanen och varitésällskap, Swedenborgianer och salonger, och också fått inblick i framväxten av de dövas eget språk. Men genom berättelsens alla vindlingar och irrgångar förlorar vi aldrig Hercule Barfuss och hans gripande lidelse ur sikte: först och främst är detta en förunderlig kärleksroman.