Har de stora upptäckterna historiska rötter eller är de ett totalt brott med det man tidigare höll för sant? Tvärtemot vad många tror är det ytterst sällan någon betydande upptäckt inom den moderna fysiken helt saknar historia även om upptäckarna kanske är omedvetna om den. Finns det överhuvudtaget geniala tankar som bara en enda människa har tänkt? Ja, någon måste ju ha varit först men oberoende av det har nästan alltid någon annan kommit på ungefär samma sak.
Författaren berättar om fysikens utveckling via några av de stora upptäckterna, som i flesta fall går att förstå utifrån ganska konkreta experiment och direkta observationer av naturen. Han undviker så långt möjligt den teoretiska fysikens begreppsvärld där forskarnas språk är matematikens. Allegorier, idéhistoriska och filosofiska tolkningar av de olika begreppen räcker oftast ganska långt. De tillför också något som den matematiska framställningen saknar, nämligen tolkningar av upptäckterna och att man först då kan sätta in dem i det historiska sammanhang som naturvetenskaperna ingår i.
Han levandegör människorna bakom upptäckterna och berättar att några blev högfärdiga eller påverkades negativt på annat vis av sin berömmelse (som Nobelpris) men de flesta var och förblev ganska ödmjuka och vidsynta människor. Albert Einstein, Niels Bohr, Paul Dirac, Ernest Rutherford och makarna Curie är exempel på människor han berättar om.
Författaren visar också hur fysiker arbetar. Hur gick de stora genombrotten till? Var de följden av lagarbete? Var kanske konkurrensen mellan olika grupper avgörande? Eller var de frukten av ensamvargars geniala arbete? Inom fysiken finns det flera goda exempel på att det ena inte behöver utesluta det andra. Trenden verkar dock vara att det kollektiva arbetet blivit viktigare på senare år särskilt inom så kallad Big Science där specialister inom experimentell fysik och teknisk personal samarbetar.
