Svensk arbetarlitteratur är en vital litterär strömning, vars styrka i den kulturella offentligheten har växlat under decenniernas gång i 125 år. Den är ett av Sveriges tyngst vägande bidrag till världslitteraturen. Arbetarlitteraturen uppträdde först vid slutet av 1800-talet som kampdikt i vänsterns tidningar. Den mognade under 191020-talen till en bred litterär rörelse i samspel med internationella realistiska och expressionistiska strömningar. Vänsterinriktade förlag och tidningar blev samtidigt allt viktigare. Genombrottet för arbetarförfattarna hos kritik och publik kom i början av 1930-talet, manifesterat i den berömda antologin Ansikten, där autodidakterna (sexton män och en kvinna) publicerade självbiografiska uppsatser. Samhälleliga och internationella problem lyftes fram under 1960-70-talen, medan marknadsliberalism och inomlitterära frågor som postmodernismen dominerade debatten under det följande decenniet. Kulturklimatet förändrades åter under 1990-talet då en rad kraftfulla berättare med arbetarmotiv framträdde och även vann starka positioner i rikstäckande media som storstädernas press och förlag, tv-hörnor och radions kulturkanal.
