Vi föreställer oss gärna att det alltid funnits en utbredd ormskräck som inneburit att alla ormar utan vidare dödats. Eller att människor visat en oförsonlig avsky för de räliga paddor som hållit till i gårdens närhet. I själva verket var förhållandet till dessa ormar, ödlor, grodor och salamandrar i äldre tid mer komplext vilket återspeglas i en rik uppsättning av benämningar för dessa djur. Många bönder tyckte om att ha ormar på gården eftersom de skänkte dem lycka. Man undvek att skada en groda eller padda som kom i ens väg. Det var djur man ofta värnade om. Samtidigt förstod man att dra nytta av dessa djur i vardagen. Ormar och grodor kunde exempelvis komma till användning i folklig bot. Grodorna höll dricksvattenkällorna rena och i sydligaste Sverige uppskattade man vissa grodarters sång. Grodornas vårkonserter fick till och med tjäna som märke för olika aktiviteter. Utifrån ett etnobiologiskt och kulturhistoriskt perspektiv berättar Ingvar Svanberg om den folkliga kunskapen om groddjur och kräldjur i det förindustriella Sverige. Här får vi möta bland annat tomtormar, äspingar, skrattabborrar och hasselgrodor. Med utgångspunkt i uppgifter från 1600- och 1700-talet framträder en mångfacetterad bild av människans relationer till dessa djurgrupper.
