I en treårig studie berättar tonårsflickor om att vara eller inte vara i behov av särskilt stöd. Centralt är Barnkonventionen och ett synsätt där barn är sociala aktörer med eget handlingsutrymme. Tonårsflickorna berättar om sina erfarenheter av delaktighet och inflytande under lärandeprocesser från skola och fritid. De belyser aktuella händelser, sina tankar om framtiden, och kommenterar även hur särskilda stödinsatser kan ha påverkat deras skolgång. Förutom flickornas berättelser ingår genom åtgärdsprogram och betyg skolans berättelser om flickorna. Avhandlingens titel vill uppmärksamma ett av studiens resultat där lärare genom åtgärdsprogrammen framhöll att flickorna kunde mer än de visade under lektionerna. Flickorna däremot menade att de inte fick chans att visa vad de kunde. Av analyserna framkommer att elever kan komma med betydelsefulla infallsvinklar för att göra stödinsatser mer verkningsfulla. Förutsättningen tycks vara att läraren intar en empatisk och inlyssnande hållning samt undviker att alltför snabbt komma med lösningar på problem eller förslag om hur eleven kan förbättra sina prestationer. Vidare visar analyserna att förmågor som flickorna hade utvecklat under fritiden sällan tillvaratogs i skolan. Erfarenheter från idrottsintressen innebar oanade utvecklingsmöjligheter för att kunna prestera under press även i skolans provsituationer. Ett musikaliskt intresse och flickornas omfattande sångrepertoar av engelska låttexter underlättade vid inlärning av grammatik, uttal och meningsuppbyggnad, något som endast tillvaratogs i enstaka fall. Undervisningen gav eleverna möjligheter att uttrycka förståelse av fakta genom bildmässiga uttryck, men kreativa inslag ingick inte i betygsgivande bedömningar. Med stor emfas hävdade flickorna att skolan måste bli roligare och menade att det går att lära sig saker även om man samtidigt har lite kul.

I en treårig studie berättar tonårsflickor om att vara eller inte vara i behov av särskilt stöd. Centralt är Barnkonventionen och ett synsätt där barn är sociala aktörer med eget handlingsutrymme. Tonårsflickorna berättar om sina erfarenheter av delaktighet och inflytande under lärandeprocesser från skola och fritid. De belyser aktuella händelser, sina tankar om framtiden, och kommenterar även hur särskilda stödinsatser kan ha påverkat deras skolgång. Förutom flickornas berättelser ingår genom åtgärdsprogram och betyg skolans berättelser om flickorna. Avhandlingens titel vill uppmärksamma ett av studiens resultat där lärare genom åtgärdsprogrammen framhöll att flickorna kunde mer än de visade under lektionerna. Flickorna däremot menade att de inte fick chans att visa vad de kunde. Av analyserna framkommer att elever kan komma med betydelsefulla infallsvinklar för att göra stödinsatser mer verkningsfulla. Förutsättningen tycks vara att läraren intar en empatisk och inlyssnande hållning samt undviker att alltför snabbt komma med lösningar på problem eller förslag om hur eleven kan förbättra sina prestationer. Vidare visar analyserna att förmågor som flickorna hade utvecklat under fritiden sällan tillvaratogs i skolan. Erfarenheter från idrottsintressen innebar oanade utvecklingsmöjligheter för att kunna prestera under press även i skolans provsituationer. Ett musikaliskt intresse och flickornas omfattande sångrepertoar av engelska låttexter underlättade vid inlärning av grammatik, uttal och meningsuppbyggnad, något som endast tillvaratogs i enstaka fall. Undervisningen gav eleverna möjligheter att uttrycka förståelse av fakta genom bildmässiga uttryck, men kreativa inslag ingick inte i betygsgivande bedömningar. Med stor emfas hävdade flickorna att skolan måste bli roligare och menade att det går att lära sig saker även om man samtidigt har lite kul.

I en treårig studie berättar tonårsflickor om att vara eller inte vara i behov av särskilt stöd. Centralt är Barnkonventionen och ett synsätt där barn är sociala aktörer med eget handlingsutrymme. Tonårsflickorna berättar om sina erfarenheter av delaktighet och inflytande under lärandeprocesser från skola och fritid. De belyser aktuella händelser, sina tankar om framtiden, och kommenterar även hur särskilda stödinsatser kan ha påverkat deras skolgång. Förutom flickornas berättelser ingår genom åtgärdsprogram och betyg skolans berättelser om flickorna. Avhandlingens titel vill uppmärksamma ett av studiens resultat där lärare genom åtgärdsprogrammen framhöll att flickorna kunde mer än de visade under lektionerna. Flickorna däremot menade att de inte fick chans att visa vad de kunde. Av analyserna framkommer att elever kan komma med betydelsefulla infallsvinklar för att göra stödinsatser mer verkningsfulla. Förutsättningen tycks vara att läraren intar en empatisk och inlyssnande hållning samt undviker att alltför snabbt komma med lösningar på problem eller förslag om hur eleven kan förbättra sina prestationer. Vidare visar analyserna att förmågor som flickorna hade utvecklat under fritiden sällan tillvaratogs i skolan. Erfarenheter från idrottsintressen innebar oanade utvecklingsmöjligheter för att kunna prestera under press även i skolans provsituationer. Ett musikaliskt intresse och flickornas omfattande sångrepertoar av engelska låttexter underlättade vid inlärning av grammatik, uttal och meningsuppbyggnad, något som endast tillvaratogs i enstaka fall. Undervisningen gav eleverna möjligheter att uttrycka förståelse av fakta genom bildmässiga uttryck, men kreativa inslag ingick inte i betygsgivande bedömningar. Med stor emfas hävdade flickorna att skolan måste bli roligare och menade att det går att lära sig saker även om man samtidigt har lite kul.