Herrgården

I Anna-Karin Palms roman Herrgården är platsen och tiden obestämd – liksom hela händelseförloppet, som kan beskrivas som en existentiell rysare. Oavsett vilken platsen är så har där pågått ett krig. Vännerna Ben, Alex, Leila och Juri har gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Plötsligt ligger det graciöst harmoniska huset framför dem, overkligt och hemlighetsfullt. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver: kläder, mat, vackert inredda rum. De kan inte fatta sin osannolika tur, att så av en slump ha funnit en fristad när omvärlden befinner sig i upplösning. Men är de vänner? Och är det verkligen en slump att de hittat fram till detta hus? Kvinnan som bor där, och som snart dyker upp – vilken är hennes historia? För berättaren, Ben, ter sig de där månaderna i Herrgården efteråt som en ogripbar dröm, svävande likt dimman som steg upp från sjön. Vad var det som hände, när den bräckliga tryggheten de försökt skapa började rubbas, när de inte längre kunde glömma sina personliga erfarenheter och minnen? Var det när ännu en person sökte sin tillflykt till Herrgården, gjorde anspråk på att få vara där, som de blev allt mer vaksamma? Som om ingen gick att lita på ... I en febrig upptrappning når kaos och katastrof också Herrgården. Men huset finns kvar, och Ben vet att han för alltid hör hemma där. Anna-Karin Palms roman har en mångtydighet som gör den oavlåtligt spännande; den är ett laddat drama om sex karaktärer och ett hus, och en berättelse om vänskap och svek, om åtrå mellan människor och om den förtrollande och förfärande styrkan i kärleken till en plats.