Kontroll har blivit vår tids stora politiska löfte. Politik handlar inte längre främst om frihet, rättvisa eller jämlikhet, utan om att politiken ska kunna utöva kontroll. Från Brexitkampanjen i Storbritannien till välfärdsdebatten i Sverige heter det att politiken ska ta tillbaka kontrollen .

De som vill ta tillbaka kontrollen i Sverige riktar sig ofta mot de politiska förändringar som genomfördes under ett drygt kvartssekel från mitten av 1980-talet, och som innebar att reglerade marknader och offentliga monopol öppnades upp för konkurrens, mångfald och valfrihet.

Kritikerna menar att liberaliseringarna inneburit försämringar i kvalitet, tillgänglighet och jämlikhet, och – framför allt – att politiken inte längre är herre över utvecklingen. Vi har avsagt oss demokratisk kontroll över gemensamma angelägenheter. De löften som liberaliseringspolitiken en gång ställde ut har inte infriats. Men stämmer det verkligen?

I Mer ordning, mindre kontroll går Fredrik Johansson tillbaka till källorna för att försöka svara på vad det var som gjorde att man om- och avreglerade, privatiserade och konkurrensutsatte. Vilka problem upplevde man, och hur tänkte man lösa dem? Hade man kontroll på 1970- och 1980-talen? Och hur har det gått? Har vi blivit ett bättre land genom de reformer som genomfördes? Blev det som man tänkte sig?

Kontroll har blivit vår tids stora politiska löfte. Politik handlar inte längre främst om frihet, rättvisa eller jämlikhet, utan om att politiken ska kunna utöva kontroll. Från Brexitkampanjen i Storbritannien till välfärdsdebatten i Sverige heter det att politiken ska ta tillbaka kontrollen .

De som vill ta tillbaka kontrollen i Sverige riktar sig ofta mot de politiska förändringar som genomfördes under ett drygt kvartssekel från mitten av 1980-talet, och som innebar att reglerade marknader och offentliga monopol öppnades upp för konkurrens, mångfald och valfrihet.

Kritikerna menar att liberaliseringarna inneburit försämringar i kvalitet, tillgänglighet och jämlikhet, och – framför allt – att politiken inte längre är herre över utvecklingen. Vi har avsagt oss demokratisk kontroll över gemensamma angelägenheter. De löften som liberaliseringspolitiken en gång ställde ut har inte infriats. Men stämmer det verkligen?

I Mer ordning, mindre kontroll går Fredrik Johansson tillbaka till källorna för att försöka svara på vad det var som gjorde att man om- och avreglerade, privatiserade och konkurrensutsatte. Vilka problem upplevde man, och hur tänkte man lösa dem? Hade man kontroll på 1970- och 1980-talen? Och hur har det gått? Har vi blivit ett bättre land genom de reformer som genomfördes? Blev det som man tänkte sig?

Kontroll har blivit vår tids stora politiska löfte. Politik handlar inte längre främst om frihet, rättvisa eller jämlikhet, utan om att politiken ska kunna utöva kontroll. Från Brexitkampanjen i Storbritannien till välfärdsdebatten i Sverige heter det att politiken ska ta tillbaka kontrollen .

De som vill ta tillbaka kontrollen i Sverige riktar sig ofta mot de politiska förändringar som genomfördes under ett drygt kvartssekel från mitten av 1980-talet, och som innebar att reglerade marknader och offentliga monopol öppnades upp för konkurrens, mångfald och valfrihet.

Kritikerna menar att liberaliseringarna inneburit försämringar i kvalitet, tillgänglighet och jämlikhet, och – framför allt – att politiken inte längre är herre över utvecklingen. Vi har avsagt oss demokratisk kontroll över gemensamma angelägenheter. De löften som liberaliseringspolitiken en gång ställde ut har inte infriats. Men stämmer det verkligen?

I Mer ordning, mindre kontroll går Fredrik Johansson tillbaka till källorna för att försöka svara på vad det var som gjorde att man om- och avreglerade, privatiserade och konkurrensutsatte. Vilka problem upplevde man, och hur tänkte man lösa dem? Hade man kontroll på 1970- och 1980-talen? Och hur har det gått? Har vi blivit ett bättre land genom de reformer som genomfördes? Blev det som man tänkte sig?