Att lärarna inte längre har något att säga till om i svensk skola, vet nog de flesta! Det besynnerliga är att ingen verkar se något problem i det, inte ens lärarna själva; de hinner inte.

Lärarrollen har med tiden blivit något ganska ovidkommande, bland annat i den meningen att läraren inte längre kan påverka sina möjligheter att bedriva en tillräcklig god undervisning. De kan alltså inte skapa bättre villkor för elevernas lärande. Inte heller kan de förvänta att elever ska lära sig någonting. Det är nämligen helt upp till individen, vad den vill, önskar eller har lust till. Eleverna är ju skolans kunder! Resultatet? En omfattande kunskapsnedgång, enligt nationella och internationella studier (OECD, PISA, TIMSS).

OECD har i sin oberoende genomgång 2015, kommit fram till att lärarnas förutsättningar måste förbättras radikalt om man ska kunna vända den negativa utvecklingen vad gäller svenska elevers bristfälliga kunskaper (bland de sämsta av alla i PISA-studien 2014).

Nu behöver lärarnas verklighet synliggöras. Nästa steg är att göra något åt det, framförallt bemästra de hinder som bakbinder lärarna i deras uppdrag.

Sedan fredagen den 9 oktober 2015 har 100-talet LR-Stockholm lärare demonstrerat den nionde i varje månad utanför SKLs (Sveriges landsting och kommuners) lokaler. De har burit på skyltar och flygblad där man kunnat läsa: Resultaten faller - Varför? 70 000 lärare saknas - Varför? Låt lärare få tid att vara lärare! Det har de fortsatt med ända fram till läraravtalets upphörande i april 2016. Kommer det att ge lärarna ett bättre avtal nästa gång? Tror inte det.

Detta är min andra bok om skolans kunskaps-och lärarkris. Den handlar om lärarnas helt avgörande betydelse i skolans värld; en självklarhet egentligen, att lärarna ska leda undervisningen (McKinsey 2007) och att undervisning är vägen till framgång (Johan Kants skolblogg10 april 2016). Men vad är det som gör att lärare inte får vara lärare längre? Det är något jag önskar diskutera; vad är det som möjliggjort den pågående marginaliseringen av lärarnas yrkesauktoritet, och hur åtgärdar man den?

Att lärarna inte längre har något att säga till om i svensk skola, vet nog de flesta! Det besynnerliga är att ingen verkar se något problem i det, inte ens lärarna själva; de hinner inte.

Lärarrollen har med tiden blivit något ganska ovidkommande, bland annat i den meningen att läraren inte längre kan påverka sina möjligheter att bedriva en tillräcklig god undervisning. De kan alltså inte skapa bättre villkor för elevernas lärande. Inte heller kan de förvänta att elever ska lära sig någonting. Det är nämligen helt upp till individen, vad den vill, önskar eller har lust till. Eleverna är ju skolans kunder! Resultatet? En omfattande kunskapsnedgång, enligt nationella och internationella studier (OECD, PISA, TIMSS).

OECD har i sin oberoende genomgång 2015, kommit fram till att lärarnas förutsättningar måste förbättras radikalt om man ska kunna vända den negativa utvecklingen vad gäller svenska elevers bristfälliga kunskaper (bland de sämsta av alla i PISA-studien 2014).

Nu behöver lärarnas verklighet synliggöras. Nästa steg är att göra något åt det, framförallt bemästra de hinder som bakbinder lärarna i deras uppdrag.

Sedan fredagen den 9 oktober 2015 har 100-talet LR-Stockholm lärare demonstrerat den nionde i varje månad utanför SKLs (Sveriges landsting och kommuners) lokaler. De har burit på skyltar och flygblad där man kunnat läsa: Resultaten faller - Varför? 70 000 lärare saknas - Varför? Låt lärare få tid att vara lärare! Det har de fortsatt med ända fram till läraravtalets upphörande i april 2016. Kommer det att ge lärarna ett bättre avtal nästa gång? Tror inte det.

Detta är min andra bok om skolans kunskaps-och lärarkris. Den handlar om lärarnas helt avgörande betydelse i skolans värld; en självklarhet egentligen, att lärarna ska leda undervisningen (McKinsey 2007) och att undervisning är vägen till framgång (Johan Kants skolblogg10 april 2016). Men vad är det som gör att lärare inte får vara lärare längre? Det är något jag önskar diskutera; vad är det som möjliggjort den pågående marginaliseringen av lärarnas yrkesauktoritet, och hur åtgärdar man den?

Att lärarna inte längre har något att säga till om i svensk skola, vet nog de flesta! Det besynnerliga är att ingen verkar se något problem i det, inte ens lärarna själva; de hinner inte.

Lärarrollen har med tiden blivit något ganska ovidkommande, bland annat i den meningen att läraren inte längre kan påverka sina möjligheter att bedriva en tillräcklig god undervisning. De kan alltså inte skapa bättre villkor för elevernas lärande. Inte heller kan de förvänta att elever ska lära sig någonting. Det är nämligen helt upp till individen, vad den vill, önskar eller har lust till. Eleverna är ju skolans kunder! Resultatet? En omfattande kunskapsnedgång, enligt nationella och internationella studier (OECD, PISA, TIMSS).

OECD har i sin oberoende genomgång 2015, kommit fram till att lärarnas förutsättningar måste förbättras radikalt om man ska kunna vända den negativa utvecklingen vad gäller svenska elevers bristfälliga kunskaper (bland de sämsta av alla i PISA-studien 2014).

Nu behöver lärarnas verklighet synliggöras. Nästa steg är att göra något åt det, framförallt bemästra de hinder som bakbinder lärarna i deras uppdrag.

Sedan fredagen den 9 oktober 2015 har 100-talet LR-Stockholm lärare demonstrerat den nionde i varje månad utanför SKLs (Sveriges landsting och kommuners) lokaler. De har burit på skyltar och flygblad där man kunnat läsa: Resultaten faller - Varför? 70 000 lärare saknas - Varför? Låt lärare få tid att vara lärare! Det har de fortsatt med ända fram till läraravtalets upphörande i april 2016. Kommer det att ge lärarna ett bättre avtal nästa gång? Tror inte det.

Detta är min andra bok om skolans kunskaps-och lärarkris. Den handlar om lärarnas helt avgörande betydelse i skolans värld; en självklarhet egentligen, att lärarna ska leda undervisningen (McKinsey 2007) och att undervisning är vägen till framgång (Johan Kants skolblogg10 april 2016). Men vad är det som gör att lärare inte får vara lärare längre? Det är något jag önskar diskutera; vad är det som möjliggjort den pågående marginaliseringen av lärarnas yrkesauktoritet, och hur åtgärdar man den?