En (o)verklig kärlekshistoria, beskriven förfärande öppenhjärtligt och detaljerat; overklig för att relationen töjs och tänjs och förhållandet tunnas ut, verklig i form av sexträffarna, lustan och längtan mellan partnerna. Allt sammanfattas med en manisk uppriktighet för att läsaren ska tolka relationen för vad den är i all sin bräcklighet. Tematiken för dissekeringen av kärleksrelationen är balansen mellan attraktion och utnyttjande, passion och misströstan. Den lakoniska prosan förmedlar värme och djup och ger det banalt intima en mening. Kronologin är dokumenterad i sms och mejl, inetsad i minnen av blickar, ögonblick av tyst samförstånd, och moment av uppoffring, präglad av en djup genklang, tillit och ömsesidig förståelse mellan en bohemisk blonderad skandinav och en testosteronosande macho i vit sjukhusmundering med en antydan av doften av desinfektionsmedel. ”Sedan så kysstes vi i det pyttelilla mottagningsrummet med följande patient väntandes utanför och den skräckinjagande mottagningssköterskan på pass vid ingången. Jag minns hur han förde handen innanför mina tunna vita trikåer och smekte mig över klitoris och slidmynningen, sedan kände jag hans fingrar pressa sig fram och tillbaka vid slidöppningen och tränga djupare in i vaginan. Som svar slickade jag honom i örgången, förde tungan över konturen av hans läckra öra och nafsade honom i örsnibben. Den berusande känslan av ett ögonblicks njutning nådde mig samtidigt som hans smekningar fick vaginan att dallra av upphetsning. Men det räckte bara ett ögonblick, jag gick ut i den sköna oktobervärmen och tog mig tillbaka till kontorsutrymmet där jag genast uppsökte toaletten och masturberade liggandes flat på rygg på kakelgolvet i toalettbåset. Jag textade karln, ”det var fantastiskt, jag avslutade själv sedan för att nå klimax”.” Anna-Karin Friis skriver i en ny genre av verklighetstrogna skildringar av det mest intima i ett förhållande och det i minutiös detalj, med dagboksaktig noggrannhet, på ett omedelbart och okonstlat sätt om den sexuella upplevelsen ur kvinnligt perspektiv. Starkt självbiografisk beskriver texten alla element av kommunikation i ett förhållande, där sedan läsaren får tycka vad den vill; förfäras eller förledas i flödet av mejl och meddelanden, förtroliga mötena, smått banala konversationer, stora känslor och triviala problem, alla beståndsdelar i ett modernt förhållande, som domineras av passion på distans. Historien förmedlar ett patos att berätta om attraktion och lust, paradoxen i dragningen till mannen som representerar den ultimata alfahannen, som är närvarande men ändå avvisande och ouppnåelig. Nästan som en medvetandeström i sin dagboksaktighet beskriver berättelsen med kronologisk noggrannhet hela förhållandet som det utspelat sig. Styrkan i texten är beskrivningarna där historien får flyt och ett karaktäristiskt uttryck som skildrar skönheten i det vardagliga självklart betydelsefullt. Drivkraften i berättelsen är hoppet, som den berusande känslan av intim tvåsamhet väcker, och övertygelsen någonstans i hjärnans mörkaste skrymslen att de två hör ihop, älskaren i skepnaden av en oförbätterlig casanova som skamlöst förför och låter sig förföras av den blonderade skandinaviskan, jag-personen som attraheras av män i vitt i en total kliché.

En (o)verklig kärlekshistoria, beskriven förfärande öppenhjärtligt och detaljerat; overklig för att relationen töjs och tänjs och förhållandet tunnas ut, verklig i form av sexträffarna, lustan och längtan mellan partnerna. Allt sammanfattas med en manisk uppriktighet för att läsaren ska tolka relationen för vad den är i all sin bräcklighet. Tematiken för dissekeringen av kärleksrelationen är balansen mellan attraktion och utnyttjande, passion och misströstan. Den lakoniska prosan förmedlar värme och djup och ger det banalt intima en mening. Kronologin är dokumenterad i sms och mejl, inetsad i minnen av blickar, ögonblick av tyst samförstånd, och moment av uppoffring, präglad av en djup genklang, tillit och ömsesidig förståelse mellan en bohemisk blonderad skandinav och en testosteronosande macho i vit sjukhusmundering med en antydan av doften av desinfektionsmedel. ”Sedan så kysstes vi i det pyttelilla mottagningsrummet med följande patient väntandes utanför och den skräckinjagande mottagningssköterskan på pass vid ingången. Jag minns hur han förde handen innanför mina tunna vita trikåer och smekte mig över klitoris och slidmynningen, sedan kände jag hans fingrar pressa sig fram och tillbaka vid slidöppningen och tränga djupare in i vaginan. Som svar slickade jag honom i örgången, förde tungan över konturen av hans läckra öra och nafsade honom i örsnibben. Den berusande känslan av ett ögonblicks njutning nådde mig samtidigt som hans smekningar fick vaginan att dallra av upphetsning. Men det räckte bara ett ögonblick, jag gick ut i den sköna oktobervärmen och tog mig tillbaka till kontorsutrymmet där jag genast uppsökte toaletten och masturberade liggandes flat på rygg på kakelgolvet i toalettbåset. Jag textade karln, ”det var fantastiskt, jag avslutade själv sedan för att nå klimax”.” Anna-Karin Friis skriver i en ny genre av verklighetstrogna skildringar av det mest intima i ett förhållande och det i minutiös detalj, med dagboksaktig noggrannhet, på ett omedelbart och okonstlat sätt om den sexuella upplevelsen ur kvinnligt perspektiv. Starkt självbiografisk beskriver texten alla element av kommunikation i ett förhållande, där sedan läsaren får tycka vad den vill; förfäras eller förledas i flödet av mejl och meddelanden, förtroliga mötena, smått banala konversationer, stora känslor och triviala problem, alla beståndsdelar i ett modernt förhållande, som domineras av passion på distans. Historien förmedlar ett patos att berätta om attraktion och lust, paradoxen i dragningen till mannen som representerar den ultimata alfahannen, som är närvarande men ändå avvisande och ouppnåelig. Nästan som en medvetandeström i sin dagboksaktighet beskriver berättelsen med kronologisk noggrannhet hela förhållandet som det utspelat sig. Styrkan i texten är beskrivningarna där historien får flyt och ett karaktäristiskt uttryck som skildrar skönheten i det vardagliga självklart betydelsefullt. Drivkraften i berättelsen är hoppet, som den berusande känslan av intim tvåsamhet väcker, och övertygelsen någonstans i hjärnans mörkaste skrymslen att de två hör ihop, älskaren i skepnaden av en oförbätterlig casanova som skamlöst förför och låter sig förföras av den blonderade skandinaviskan, jag-personen som attraheras av män i vitt i en total kliché.

En (o)verklig kärlekshistoria, beskriven förfärande öppenhjärtligt och detaljerat; overklig för att relationen töjs och tänjs och förhållandet tunnas ut, verklig i form av sexträffarna, lustan och längtan mellan partnerna. Allt sammanfattas med en manisk uppriktighet för att läsaren ska tolka relationen för vad den är i all sin bräcklighet. Tematiken för dissekeringen av kärleksrelationen är balansen mellan attraktion och utnyttjande, passion och misströstan. Den lakoniska prosan förmedlar värme och djup och ger det banalt intima en mening. Kronologin är dokumenterad i sms och mejl, inetsad i minnen av blickar, ögonblick av tyst samförstånd, och moment av uppoffring, präglad av en djup genklang, tillit och ömsesidig förståelse mellan en bohemisk blonderad skandinav och en testosteronosande macho i vit sjukhusmundering med en antydan av doften av desinfektionsmedel. ”Sedan så kysstes vi i det pyttelilla mottagningsrummet med följande patient väntandes utanför och den skräckinjagande mottagningssköterskan på pass vid ingången. Jag minns hur han förde handen innanför mina tunna vita trikåer och smekte mig över klitoris och slidmynningen, sedan kände jag hans fingrar pressa sig fram och tillbaka vid slidöppningen och tränga djupare in i vaginan. Som svar slickade jag honom i örgången, förde tungan över konturen av hans läckra öra och nafsade honom i örsnibben. Den berusande känslan av ett ögonblicks njutning nådde mig samtidigt som hans smekningar fick vaginan att dallra av upphetsning. Men det räckte bara ett ögonblick, jag gick ut i den sköna oktobervärmen och tog mig tillbaka till kontorsutrymmet där jag genast uppsökte toaletten och masturberade liggandes flat på rygg på kakelgolvet i toalettbåset. Jag textade karln, ”det var fantastiskt, jag avslutade själv sedan för att nå klimax”.” Anna-Karin Friis skriver i en ny genre av verklighetstrogna skildringar av det mest intima i ett förhållande och det i minutiös detalj, med dagboksaktig noggrannhet, på ett omedelbart och okonstlat sätt om den sexuella upplevelsen ur kvinnligt perspektiv. Starkt självbiografisk beskriver texten alla element av kommunikation i ett förhållande, där sedan läsaren får tycka vad den vill; förfäras eller förledas i flödet av mejl och meddelanden, förtroliga mötena, smått banala konversationer, stora känslor och triviala problem, alla beståndsdelar i ett modernt förhållande, som domineras av passion på distans. Historien förmedlar ett patos att berätta om attraktion och lust, paradoxen i dragningen till mannen som representerar den ultimata alfahannen, som är närvarande men ändå avvisande och ouppnåelig. Nästan som en medvetandeström i sin dagboksaktighet beskriver berättelsen med kronologisk noggrannhet hela förhållandet som det utspelat sig. Styrkan i texten är beskrivningarna där historien får flyt och ett karaktäristiskt uttryck som skildrar skönheten i det vardagliga självklart betydelsefullt. Drivkraften i berättelsen är hoppet, som den berusande känslan av intim tvåsamhet väcker, och övertygelsen någonstans i hjärnans mörkaste skrymslen att de två hör ihop, älskaren i skepnaden av en oförbätterlig casanova som skamlöst förför och låter sig förföras av den blonderade skandinaviskan, jag-personen som attraheras av män i vitt i en total kliché.