Jorden har det tufft. Och hittills har en av de stora bovarna i dramat varit kossan. Kon har gått från att vara en skönt idisslande trygghet till att bli det största hotet mot planetens överlevnad. Men stämmer det? Förmodligen inte. Kon blir en stum syndabock, när det egentligen är den hårt rationaliserade, kapitalistiska matindustrin som är boven.
Det som har hänt de senaste hundra åren är att vi gått från ett jordbruk i hyfsad samklang med naturen där varje del, grödan precis som kossan ingått i ett biologiskt kretslopp, till idag då vi har fått ett jordbruk där varje del ska klara sig själv och där konstgödsel och avancerat kraftfoder importeras för att skapa så stor tillväxt som möjligt. Plötsligt blir då koldioxidutsläppen och metangaserna ett gigantiskt problem när vi egentligen vet att både kossornas avfall och bete kan var en tillgång och resurs för planeten. Betesmarker är bra kolinlagrare, gödsel från kossorna är bra att använda på åkrarna i stället för konstgödsel. Vi behöver våra betesmarker också av en annan anledning, som i klimatdebatten blivit alltmer akut, nämligen för våra bin, andra insekter, djur och växter!
Den biologiska mångfalden är idag hotad av industrins monokultur. Låt inte det förvärras genom att utrota också kossan.
Dessutom är kon och den mjöl och det kött hon ger i våra del av världen ett viktigt och bra tillskott till våran annars ganska magra och näringsfattiga kost. Kornas planet är en bok som på djupet verkligen beskriver vad kon, också historiskt, har betytt för mänskligheten och hur vi kan återskapa kontakten med henne men också hur vi kan ta oss till ett mer ursprungligt och klokt jordbruk och en matindustri på planetens och mänsklighetens villkor.
Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen har skrivit en kärleksförklaring till kossan, inte bara som planetens räddning utan också som ett kärleksfullt djur som kan ge oss tröst, kärlek och näring.
