Försäkringsjuristen Franz Kafka - född i Prags Altstadt 1883 på Franz Josef I.s tid - definierade, kanske mer än någon annan modernistisk fictionförfattare, det speciella med 1900-talet. Det skedde inte genom innehållet i vad han skrev, men mer genom ett stilgrepp i novellerna och romanfragmenten, nämligen i stor grad genom det som - så kryptiskt - kallas det "kafkaeska". Men vad är då det kafkaeska? Vad är det för ett slags stilbegrepp, och vad, exakt, denoterar detta begrepp? Hur kom begreppet till? Och hur kunde Kafka skapa något stilistiskt, eller stilistiskt stämningsmässigt, som var så unikt, så att det blev upphovet till ett begrepp? Det är dessa frågor - och de som visar sig höra samman med dessa - som t.ex. Franz Kafkas egenartade förhållande till Sigmund Freuds verk - som denna bok försöker ge svar på. Även om Kafka stort sett inte läste Freud, mer än två essäer av denne, och inte alls var någon särskilt bildad eller lärd människa, så tycks han ha tillägnat sig en kusligt djup insikt - kanske genom "osmos", som man ibland säger - om vad Freud avsåg med begreppet "det omedvetna". Boken inleds med ett biografiskt avsnitt om Kafka, som är nödvändigt för förståelsen av alla samband som begreppsförklaringen i sig ger upphov till. Sedan följer ett avsnitt innehållande en mer specifik, och helt teknisk, analys av det kafkaeska och av grundstrukturen i Kafkas litterära teknik. I denna teknik är "det dubbla omedvetna" något centralt. Så centreras bokens analys till detta, och författaren hävdar att det är just det kafkaeska är det bärande och unika i det författarskap som så tragiskt avbröts med Kafkas död i Österrike1924.
