Historien om Erik XIV rymmer prakt och makt, ungdomlig iver och eftertankens kranka blekhet. Den är fylld av framtidsvisioner och undergång, kärlek och hat, trofasthet och svek. Erik tog över kronan när Gustav Vasa dog år 1560 och hans regeringstid präglades av det blodiga nordiska sjuårskriget. Sturemorden och Eriks psykiska kris efter händelsen, samt äktenskapet med den ofrälse Karin Månsdotter har gjort honom känd för eftervärlden. Men Erik XIV var framför allt Sveriges första renässanskung och en energisk arvtagare till Gustav Vasa. Han var lärd, konstnärlig och storvulen och tog sig an uppgiften att styra Sverige med stor optimism. En känsla som gradvis övergick i tvivel då problemen hopade sig och blev honom övermäktiga. Erik avsattes och fängslades efter en kupp ledd av hans bröder Johan och Karl år 1568. I fångenskapens allt hårdare isolering ägnade han de sista åren åt att teckna, skriva och komponera musik, samtidigt som bröderna svartmålade honom. Ända in i våra dagar har Eriks brors propaganda färgat kungens historia, men det finns en berättelse om Erik bortom lögnerna och överdrifterna. Katarina Harrison Lindbergh skriver med smittande engagemang och lyfter fram ett rikt källmaterial, däribland dagboksanteckningar och brev mellan Erik och fadern, som bidrar till en mer helgjuten bild av renässansmonarken.
