Böndernas kläder under 1800-talet förknippas traditionellt sett med folkdräkter, nationalromantik och hembygdsrörelse. I "Klädekonomi och klädkultur" är det emellertid inte helgdagens dräktkultur utan vardagens klädekonomi som står i fokus. Böndernas klädinnehav vävs därmed samman med hushållens försörjningsmöjligheter och utbudet av textila köpvaror. Studien visar hur bondens och bondhustruns garderober förändrades i takt med 1800-talets genomgripande samhällsomvandling. I undersökningsområdet Lillhärdal i södra Härjedalen, liksom i stora delar av södra Norrland, kan 1850-talet betraktas som en brytningstid mellan traditionella och moderna förhållningssätt. Den internationella efterfrågan på timmer och skogsbolagens etablering i området flyttade med ens bondebefolkningens fokus från kvinnligt fäbodbruk till manligt skogsbruk. Skogsbolagens köp av timmer, avverkningsrätter och hemman var ett avgörande steg in i en annan typ av ekonomi där bönderna ägde de eftertraktade råvarorna. I "Klädekonomi och klädkultur" skildras hur välstånd uttrycktes med manufakturtillverkade tyger under 1800-talets första hälft och hur betydelsen av mode blev allt viktigare över tid. När fabriksvävda bomulls- och halvylletyger ersatte slitstarkt vadmal, linne och skinn förkortades plaggens livslängd och påskyndade modets växlingar. Förändrade klädbehov och nya ideal där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och hustruns arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj, innebar att bonden och bondhustruns garderober gick skilda vägar. Skräddade rockar, dyra köptyger och färdigsydda plagg fick en given plats i mannens garderob, liksom halsdukar, hemvävda schalar och hemsydda klänningar i hustruns garderob. Bondens garderob tog betydligt större resurser i anspråk än bondhustruns under 1800-talets sista decennier. Marie Ulväng synliggör hur förutsättningarna för att skaffa och upprätthålla en bondegarderob skiftade över tid och utifrån individens kön, ålder, sociala position och ekonomiska förmåga. Till skillnad från tidigare studier analyseras den enskilda individens klädinnehav utifrån både hushållets socioekonomiska ställning och konsumtionssamhällets framväxt. Klädekonomi och klädkultur bidrar därför med ny kunskap om hur böndernas klädinnehav och konsumtion av kläder både uttryckte och utgjorde en central del av 1800-talets samhällsomvandling.

Böndernas kläder under 1800-talet förknippas traditionellt sett med folkdräkter, nationalromantik och hembygdsrörelse. I "Klädekonomi och klädkultur" är det emellertid inte helgdagens dräktkultur utan vardagens klädekonomi som står i fokus. Böndernas klädinnehav vävs därmed samman med hushållens försörjningsmöjligheter och utbudet av textila köpvaror. Studien visar hur bondens och bondhustruns garderober förändrades i takt med 1800-talets genomgripande samhällsomvandling. I undersökningsområdet Lillhärdal i södra Härjedalen, liksom i stora delar av södra Norrland, kan 1850-talet betraktas som en brytningstid mellan traditionella och moderna förhållningssätt. Den internationella efterfrågan på timmer och skogsbolagens etablering i området flyttade med ens bondebefolkningens fokus från kvinnligt fäbodbruk till manligt skogsbruk. Skogsbolagens köp av timmer, avverkningsrätter och hemman var ett avgörande steg in i en annan typ av ekonomi där bönderna ägde de eftertraktade råvarorna. I "Klädekonomi och klädkultur" skildras hur välstånd uttrycktes med manufakturtillverkade tyger under 1800-talets första hälft och hur betydelsen av mode blev allt viktigare över tid. När fabriksvävda bomulls- och halvylletyger ersatte slitstarkt vadmal, linne och skinn förkortades plaggens livslängd och påskyndade modets växlingar. Förändrade klädbehov och nya ideal där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och hustruns arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj, innebar att bonden och bondhustruns garderober gick skilda vägar. Skräddade rockar, dyra köptyger och färdigsydda plagg fick en given plats i mannens garderob, liksom halsdukar, hemvävda schalar och hemsydda klänningar i hustruns garderob. Bondens garderob tog betydligt större resurser i anspråk än bondhustruns under 1800-talets sista decennier. Marie Ulväng synliggör hur förutsättningarna för att skaffa och upprätthålla en bondegarderob skiftade över tid och utifrån individens kön, ålder, sociala position och ekonomiska förmåga. Till skillnad från tidigare studier analyseras den enskilda individens klädinnehav utifrån både hushållets socioekonomiska ställning och konsumtionssamhällets framväxt. Klädekonomi och klädkultur bidrar därför med ny kunskap om hur böndernas klädinnehav och konsumtion av kläder både uttryckte och utgjorde en central del av 1800-talets samhällsomvandling.

Böndernas kläder under 1800-talet förknippas traditionellt sett med folkdräkter, nationalromantik och hembygdsrörelse. I "Klädekonomi och klädkultur" är det emellertid inte helgdagens dräktkultur utan vardagens klädekonomi som står i fokus. Böndernas klädinnehav vävs därmed samman med hushållens försörjningsmöjligheter och utbudet av textila köpvaror. Studien visar hur bondens och bondhustruns garderober förändrades i takt med 1800-talets genomgripande samhällsomvandling. I undersökningsområdet Lillhärdal i södra Härjedalen, liksom i stora delar av södra Norrland, kan 1850-talet betraktas som en brytningstid mellan traditionella och moderna förhållningssätt. Den internationella efterfrågan på timmer och skogsbolagens etablering i området flyttade med ens bondebefolkningens fokus från kvinnligt fäbodbruk till manligt skogsbruk. Skogsbolagens köp av timmer, avverkningsrätter och hemman var ett avgörande steg in i en annan typ av ekonomi där bönderna ägde de eftertraktade råvarorna. I "Klädekonomi och klädkultur" skildras hur välstånd uttrycktes med manufakturtillverkade tyger under 1800-talets första hälft och hur betydelsen av mode blev allt viktigare över tid. När fabriksvävda bomulls- och halvylletyger ersatte slitstarkt vadmal, linne och skinn förkortades plaggens livslängd och påskyndade modets växlingar. Förändrade klädbehov och nya ideal där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och hustruns arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj, innebar att bonden och bondhustruns garderober gick skilda vägar. Skräddade rockar, dyra köptyger och färdigsydda plagg fick en given plats i mannens garderob, liksom halsdukar, hemvävda schalar och hemsydda klänningar i hustruns garderob. Bondens garderob tog betydligt större resurser i anspråk än bondhustruns under 1800-talets sista decennier. Marie Ulväng synliggör hur förutsättningarna för att skaffa och upprätthålla en bondegarderob skiftade över tid och utifrån individens kön, ålder, sociala position och ekonomiska förmåga. Till skillnad från tidigare studier analyseras den enskilda individens klädinnehav utifrån både hushållets socioekonomiska ställning och konsumtionssamhällets framväxt. Klädekonomi och klädkultur bidrar därför med ny kunskap om hur böndernas klädinnehav och konsumtion av kläder både uttryckte och utgjorde en central del av 1800-talets samhällsomvandling.