Det är om natten som ångesten kryper ut ur min kropp och tar stryptag om min hals. Andningen blir tung och ångesten trycks ner i bröstet som ett ankare sjunker ner till havets botten. Det är när nattskräcken kommer lika pålitligt som vinterkylan i Jokkmokk som min hjärna ofrivilligt spelar upp minnen som får mig att sakta självdö. Minnen om övergrepp och död.Det finns bara en sak som får mig att fortsätta kämpa när min hjärna och kropp bara vill ge upp. Det är min längtan efter att få vara värd livet. Det är samma stjärnhimmel i Sverige som i Pakistan så varför gör vi skillnad på människor bara för att de är födda på olika geografiska platser?Jag heter Muhammad och jag är också värd livet!
