Under andra världskrigets andra hälft började Sverige tillhandahålla hjälp till sina två fränder, Norge och Danmark, i form av s.k. polisläger, där flyktingar från dessa två av tyskarna ockuperade länder kunde samlas och förbereda sig för ett återtåg till sina hemländer när tyskarna förväntades ge upp. I hemländerna skulle dessa polistrupper återställa ordningen i samhället och denna motivation från det neutrala Sverige accepterades av tyskarna. Men allteftersom tiden gick ändrades karaktären från att vara polistrupper till att mer och mer bli reguljära trupper, med enklare vapenutrustning. Den s.k. Danska Brigaden bestod så småningom av nära 5000 danska flyktingar, placerade i olika läger runt om i Sverige.Bland dessa danska flyktingar fanns ett dussintal danska piloter som i största hemlighet blev placerade två och två på olika svenska flygflottiljer där de så småningom fick tillgångtill Sveriges främsta stridsflygplan, nämligen störtbomplanet Saab 17. I krigets sista dagar samlades dessa piloter på flygflottiljen F7 Såtenäs vid Vänerns strand där de bildade Den Danska Brigadens Flygstyrka vars huvudsyfte var att stödja Den Danska Brigadens återtåg till Danmark med de enda verkligen slagkraftiga vapen som Brigaden fått tillgång till av Sverige. Den 5 maj 1945 stod åtta danska piloter med åtta danska tekniker som signalister framför åtta B17 flygplan som under natten försetts med danska nationalitetsbeteckningar, redo att flyga mot Köpenhamn. En av dessa piloter var löjtnant Carlo Hjalmar Sandqvist. Det är Carlo som är Pilot i Den Danska Brigaden i Sverige under Andra Världskriget.
