Den själviska genen

Richard Dawkins banbrytande omformulering av evolutionsteorin

"En lysande populärvetenskaplig framställning. Betyg: 5 av 5". BTJ

Richard Dawkins Den själviska genen har åstadkommit en enorm förändring i hur vi ser på oss själva och världen. Tänk om vi, i stället för att betrakta oss som organismer som använder gener för att reproducera sig själva - något vi gjort sedan Gregor Mendels arbete återupptäcktes - vände på det och i stället föreställde oss att det är »våra« gener som konstruerar och upprätthåller oss, i syfte att skapa fler gener. Denna enkla omkastning tycks lösa en mängd gåtor som länge gäckat vetenskapen, och efter den har vi inte längre tänkt på evolutionen på samma sätt.
Varför finns det mängder av oanvänt DNA i våra kroppar? Varför offrar ett bi sin egen chans till reproduktion för att hjälpa sina systrar och bröder? Med profetens klarhet redogör Richard Dawkins för svaren. Hans teorier har förändrat hela det sociobiologiska fältet. Med fascinerande exempel från biologins alla områden har han banat vägen för en seriös omprövning av evolutionsbegreppet. Dawkins introducerar också det inflytelserika begreppet mem - självreproducerande idéer som uteslutande använder sig av människor för sin fortlevnad.
Om vi är marionetter, säger Dawkins, så kan vi åtminstone försöka förstå vem det är som håller i trådarna.

RICHARD DAWKINS [f. 1941] är evolutionsbiolog, etolog, före detta professor vid Oxfords universitet och flerfaldigt prisbelönt författare. Med debuten Den själviska genen [1976] förändrade han helt synen evolutionsteorin och han har jämförts med tidigare revolutionära biologer som Charles Darwin, James Watson och Francis Crick.

»Den sortens populärvetenskapliga text som får läsaren att känna sig som ett geni.«  | New York Times

»Den själviska genen och Dawkins själv är en brygga, både intellektuellt och kronologiskt, mellan förra århundradets titaner inom biologin och vår era.« | The Guardian

»Den själviska genen är en oerhört viktig bok som inte kunde ha varit mer spännande.« | The Economist