Hur har döendet och döden uppfattats i Västerlandet de senaste tvåtusen åren? Vad gör vissheten om att vi alla snart är borta med oss medan vi ännu lever?
Om dödskonsten försöker besvara dessa frågor om vår äldsta och mest ihållande besatthet, men går också grundligt in på relaterade ämnen som sekulariseringens förvandling av synen på den individuella döden, den moderna sjukvårdsapparatens hantering av den döende och konsekvensen av att vi idag betraktar döden som något främst drabbande åldringar, inte barn.
Döden och döendet undersöks här prismatiskt från olika håll. Angreppssätten och perspektiven växlar. Centralt står likväl hur jag som privatperson ska förhålla mig till att det strax är slut och dessutom om det går berika den tid som återstår. Kan man således lära sig att bygga upp en dödskompetens?
