När shetlandsponnyn Funny förklarade att hennes uppgift var att hjälpa människor, var det ingen av oss som förstod den fulla innebörden av vad det skulle innebära. Hennes knivskarpa precision liknande ingenting som någon av oss hade hört förut. Hon såg de mönster som vi så lätt fastnar i och upprepar. Enligt henne var tiden ett trassligt garnnystan, som ständigt korsade sitt eget spår, i ett oändligt antal vinklar. Samtidigt fanns det en kronologisk tidssekvens, i form av själva tråden. Przewalskis vildhästar berättade en historia om hur urhästarna till en början hade varit ett bytesdjur för människan. De jagades utför stup, i hela flockar. Om det fortsatte så, skulle hästen snart vara utrotad. Något måste göras. Och så kom det sig att en ensam, modig hingst stannade vid stupets rand, och vände tillbaka mot människan. Det var början på en lång period, då hästen tjänade människan. Främst i krig och arbete. Priset de betalade för sin överlevnad var högt, men nu stundade en ny era. En tid när hästen kan ges möjlighet att utföra sin egentliga uppgift; att bidra till att skapa en medvetandeförändring hos människan. Människan beskrivs av många andra arter, som den mest separerade. Vi har glömt varifrån vi kommer, och måste själva välja att finna vägen tillbaka. Det sjunger i gräset innehåller en mängd historier, där djur på olika vis har valt att hjälpa människor. I vår strävan att minnas vilka vi innerst inne är. Igenom rädslan att göra sig sårbar, i en obegriplig värld. Fram till den tröskel som skiljer vårt avgränsade medvetande, ifrån det eviga och ogreppbara. Det enda som i slutänden kan hjälpa oss att skapa en hållbar värld, i samvaro med andra arter.
