Emelie Cajsdotter – författare

När shetlandsponnyn Funny förklarade att hennes uppgift var att hjälpa människor, var det ingen av oss som förstod den fulla innebörden av vad det skulle innebära. Hennes knivskarpa precision liknande ingenting som någon av oss hade hört förut. Hon såg de mönster som vi så lätt fastnar i och upprepar. Enligt henne var tiden ett trassligt garnnystan, som ständigt korsade sitt eget spår, i ett oändligt antal vinklar. Samtidigt fanns det en kronologisk tidssekvens, i form av själva tråden.    Przewalskis vildhästar berättade en historia om hur urhästarna till en början hade varit ett bytesdjur för människan. De jagades utför stup, i hela flockar. Om det fortsatte så, skulle hästen snart vara utrotad. Något måste göras. Och så kom det sig att en ensam, modig hingst stannade vid stupets rand, och vände tillbaka mot människan. Det var början på en lång period, då hästen tjänade människan. Främst i krig och arbete. Priset de betalade för sin överlevnad var högt, men nu stundade en ny era. En tid när hästen kan ges möjlighet att utföra sin egentliga uppgift; att bidra till att skapa en medvetandeförändring hos människan.    Människan beskrivs av många andra arter, som den mest separerade. Vi har glömt varifrån vi kommer, och måste själva välja att finna vägen tillbaka. Det sjunger i gräset innehåller en mängd historier, där djur på olika vis har valt att hjälpa människor. I vår strävan att minnas vilka vi innerst inne är. Igenom rädslan att göra sig sårbar, i en obegriplig värld. Fram till den tröskel som skiljer vårt avgränsade medvetande, ifrån det eviga och ogreppbara. Det enda som i slutänden kan hjälpa oss att skapa en hållbar värld, i samvaro med andra arter.

Tiden är människans största fiende, sade Zander. Snart skulle han lämna sin kattkropp. Han skulle resa vidare. Men först var det något han måste berätta. Ni kan förstå och analysera, ni människor, sade han. Men ni har glömt hur man upplever det som verkligen är viktigt i livet. Zander och tiden handlar om djurs sätt att se på födelse, död och åldrande. Om människans rädsla inför det okända, samt vårt förhållande till tiden. Zander och tiden gavs första gången ut på Byggförlaget år 2002.

Alla Kungens hästar tar sin början i mötet med en folkilsken ponny. Hon lärde mig två saker; att det finns ett annat sätt att kommunicera. Men för att det skall vara möjligt måste man radera ut alla skillnader i värde. Det kan inte finnas någon hierarki. Den gången var jag elva år gammal och sedan dess har jag rest världen över, hela tiden med samma frågeställning. Är det nödvändigt att utöva dominans i hanteringen av djur? Och vore det möjligt för en människa att omsätta en ickehierarkisk princip i praktisk handling? Jag reste till Jordanien efter en serie drömmar. Inte dagdrömmar, utan verkliga drömmar om natten. Dessa drömmar ledde fram till ett stuteri utanför Amman, där man föder upp arabiska fullblodshästar. Hästarna har tidigare tillhört Kung Hussein av Jordanien, och det sägs att de bär på speciella budskap. En legend, som visat sig vara högst relevant. Med hjälp av en av stuteriets hästskötare, insåg jag till slut att det är möjligt. Det finns ett annat system, som inte bygger på underordning. Men för att det skall vara möjligt måste man först och främst lära känna sig själv. Det här är en berättelse om hopp, om självrannsakan och om en annan sida av Mellanöstern, som sällan kommer fram i nyhetsrapporteringen.

Tiden är människans största fiende, sade Zander. Snart skulle han lämna sin kattkropp. Han skulle resa vidare. Men först var det något han måste berätta. Ni kan förstå och analysera, ni människor, sade han. Men ni har glömt hur man upplever det som verkligen är viktigt i livet. Zander och tiden handlar om djurs sätt att se på födelse, död och åldrande. Om människans rädsla inför det okända, samt vårt förhållande till tiden. Zander och tiden gavs ut på Byggförlaget år 2002 kommer nu i en reviderad upplaga.